När Na Young var tolv år gammal flyttade hennes familj till Toronto. Kvar i Seoul blev Hae Sung, klasskamraten som hon tävlade med om att vara bäst i klassen, och också hade en begynnande förälskelse. I bara några scener hinner filmen visa relationen mellan de två, samtidigt som flyttförberedelserna pågår, fram till barnens sista avsked. Kameran är just så dröjande att den inte glorifierar något, men visar hur den kommande flytten är något spännande för Na Young och hennes syster, medan vi vuxna åskådare förstår att sorgen över det oåterkalleliga kommer att komma senare.
Tolv år senare hittar Hae Sung sin gamla barndomsvän på Facebook. De gläder sig båda åt kontakten för ett tag. Men i så här i början av livet har båda planer, och är i den känsliga fasen att börja rota sig på var sitt håll. Na Young, som nu kallas Nora, tar avsked från Hae Sung igen för att helt och hållet kunna satsa på sitt författarskap.
Filmen berättar för oss det koreanska talesättet om 8000 lager av in-yun - när man träffar någon annan så har man i själva verket känt varandra, om än ytligt, 8000 gånger i 8000 tidigare liv. Mot det ställs frågan om slumpen, ytterligare tolv år senare när Noras make Arthur talar om alla tillfälligheter som fört dem två samman. Som författare både två vet de vikten av att berätta en historia, och möjligtvis att se historien i sina egna liv. Men varken de eller filmen låter det vara så enkelt. Gamla känslor och tidigare vägval skapar rörelser i livet för alla tre inblandade, och alla reflekterar på olika sätt över vad som händer. Hae Sung kommer till New York, platsen för så många fantastiska berättelser, men upplever sin helt egna historia med den ikoniska stadssilhuetten i bakgrunden.
Var och en av de tre huvudpersonerna Nora, Arthur och Hae Sung är bra på att formulera sig och deras dialoger förlitar sig inte på klichéer. Och ändå går det inte att sätta ord på allt. I slutändan blir de flesta känslorna omöjliga att uttala. Kanske kan det bli sagt i nästa liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar