Ernst Billgren - nya minnen på Nationalmuseum

Med lysande färger och mosaiksmyckningar uppvärderade Ernst Billgren vår svenska natur med sina målningar på 1990-talet. Visst har vi haft skickliga naturskildrare som fångar varje fågelfjäder eller äppelblom, men Ernst Billgren plockade fram det som skimrar - rävens röda päls, gräsandens smaragdgröna spegel, den smäckra hjorten - och förhöjde det i sina tavlor. 

I utställningen Ernst Billgren - nya minnen på Nationalmuseum tar han (bland annat) ett nytt varv genom det uttrycket, fördjupat av tidigare års utflykter i andra motiv som i tavlorna Återuppväckt, del I-III. De visar fram ett myller av det mest fascinerande och vackra som naturen ger; gräsänder, bin, eklöv, trollsländor; så ymnigt att det inte kan låta bli att också dyka upp trinda druvklasar och stora drakhuvuden i mosaik.

Men hela utställningen är formad efter en ny estetik, med intrikat utmejslade ben på montrarna, piedestalerna och bänkarna (som ingen vågar sitta på fastän man nog får), därtill mosaikbårder och små söta målningar som extra utsmyckning. Får jag säga att det hela känns så osvenskt? Inte praktiskt eller återhållet vare sig på odalbondskt eller nybrutalistiskt vis, utan ett sinne för detaljer som i en faraos begravningsprakt. Och ändå Ernst Billgrens humor, för på piedestalerna står inte bara den fantastiskt vackra mosaikkrukan utan också en liggande vas med en draperad spätta ovanpå.

Än en gång tar jag mig kanske för stora friheter när jag tolkar de två tavlorna Grön [Röd] äkta natur till ett annat sorts skämt, den här gången med samtida mer anemiska naturmålerier som lovordas mer av kritiker ju mindre verklighetstrogna de är.

Men Ernst Billgrens allmänna uppvärdering av Sverige stannar inte vid naturen utan går vidare, först (enligt min blick) till självbilden, i form av de pampigt inramade verken Jämnmodet med ett mäktigt skepp inuti en kyrkas skepp, och dess pendang där skeppet nu drar kyrkan genom världsrymden. Färgvalet och ljusspelet understryker verkens sakrala fast ändå övernaturliga känsla.

Vidare går vi genom konsthistorien, där först Karl XII:s likfärd får ett fantastiskt lyft - kreativt, men inte bara skämtsamt, för allvaret i scenen finns kvar trots den ovanliga situationen, och kan få oss att tänka på betydelsen som originalverket har fått.

Så ger sig Ernst Billgren på kända och älskade motiv av Pieter Brueghel den äldre, inlett med förklaringen att vårt minne bara är minne en gång; nästa gång är det ett minne av ett minne... och så kallar han sina tavlor för Bruegel den äldre minns hösten och Bruegel den äldre minns vintern, och kommenterar dem dessutom med en dithängd kratta respektive spade, precis som Dick Bengtsson. Och minsann, bredvid montrarna där vi kan beskåda Ernst Billgrens minnen i form av konkreta ting, finns också en monter med insamlade minnen av/för Dick Bengtsson.

Vad är det så vi ser i tavlan Kaptenen lämnar skeppet? Det dramatiska landskapet påminner om arktiska expeditioner, men skeppet som lämnats är ett modellbygge, uppställt på en egen snöboll ovanpå en större snöhög. De stora motsättningarna i bilden kan stå för ett barns fantasi som kan göra storverk av det lilla. Fast en underlig sak är att där står en kort stege vid snöhögen, alldeles för kort för att räcka hela vägen upp till skeppet, och där finns heller inga spår fram till skeppet i den orörda snön. Spåren går bara mellan stegen och två snöklumpar på marken, och en tilltufsad punkt vid stegen. Varifrån och vart? Låt oss grubbla på det.

Länk till Nationalmuseums sida om Ernst Billgren