The Practice, the Horizon, and the Chain av Sofia Samatar

I Sofia Samatars novella The Practice, the Horizon, and the Chain finns några intressanta blickar på det stränga klassamhälle som huvudpersonerna lever i. Tyvärr är det först i andra halvan av boken som vi får veta mer om hur det är uppbyggt och varför. Innan dess är det så mycket som är oklart att det verkar ologiskt och svårt att ta till sig. Visst kan man tänka sig att det är just så obegripligt som systemet är för människorna som hålls för slavarbete i the Hold, men förutom pojken som hämtas därifrån möter vi också en kvinna som lever det privilegerade livet på de övre däcken, och inte heller ur hennes tanke kan man helt vaska fram hur människor kan förvisas eller lyftas upp mellan samhällsskikten. Det irriterar också litet att några av huvudpersonerna kallas the boy, the woman (ibland samtalar the humble woman med the jaded woman) och the Prophet, medan andra har tydliga namn som Gil och Marjorie.

Det är i miljöskildringarna och stämningarna som Sofia Samatars berättarröst fungerar som bäst. Det inbegriper också stunden mot slutet av boken när kvinnan vi följt på djupet inser hur hon levt sitt goda liv på nåder och hur lätt det är för hennes kollegor att sparka ned henne till botten. I novellan finns också kreativa tankar om lekarna som man uppfinner i de begränsade utrymmena, och hur begrepp som horisont och hav blivit något mytiskt på generationsskeppen där ingen längre lever som har sett det i verkligheten. Det här korta formatet gav Sofia Samatar möjligheten att slarva litet med handlingen och skynda fram ett slut, som hade kunnat stramas upp och bli bättre i ett annat format.