Det var inte bara IT-aktier som kretsade på skyhöga värden omkring millenieskiftet. Andra branscher och företag lockades med i optimismen, glömde alla bubblor och oundvikliga krascher sedan tulpanlökshysterin på 1600-talet, och trodde att vi nu var inne i en ny ekonomi, där inga gamla siffror gällde. Ekonomi förresten; om vetenskapsmän och tekniker kan uppfinna nya instrument, så kan väl finansmän också göra det? På energiföretaget Enron hade Jeffrey Skillings kreativa finansrapportering drivit upp företagets värdering, och under hans ledning gick man längre åt hållet att mäkla och administrera energi, istället för att stå för själva de konkreta kraftverken och kraftledningarna.
Alla ekonomiska detaljer låter rätt så tråkiga när man läser om dem (för tjugonde gången), men i Lucy Prebbles pjäs på Stadsteatern framgår händelserna tydligt och klart, och faktiskt riktigt spännande. Ljuset på scenen gör alla skådespelares tandrader vitare än vita: som leenden som skiner ständigt, även när det går utför, och som huggtänder redo att bita den som är svagare.
Jag är inte så konservativ att jag vill att företag skall hålla sig till en produkt och aldrig förändras. Tänk vad tråkigt om Nokia fortfarande bara gjorde gummistövlar! Men genom åren har man märkt hur olika företagsstrategier blivit trendiga; bubblat upp, dragit som en våg över marknaden, och sedan ersatts av en annan, ofta rena motsatsen. Diversifiering, synergieffekter och kärnverksamhet har varit modeord under olika perioder. Nu har det övergått till "sofistikerade" ekonomiska instrument som möjliggjort ett skyfflande av förluster inom företag bortom vanlig insyn. Då hänger det på utomstående analytiker och revisorer att se om korthusen är stabila, och slå larm om de inte gör det. Men om de utomstående är så närstående att de vinner på att haussa företaget? Eller egentligen är inkompetenta? Då kommer de inte att säga ifrån så snabbt.
När Enrons lovande siffror inte håller från ett år till ett annat, hittar Jeffrey Skilling en anställd med ännu mer innovativa ekonomiska idéer. Som en ask i en ask i en ask skapar han en struktur för att dölja förlusterna och bara behålla vinstsiffrorna. Är det försvarbart? Är det ens lagligt? De frågar revisorerna... och juristerna...
... och styrelsen... och alla säger ja. Då säger också börsanalytikerna ja, och hugger i sig sin del av kakan. (Jag önskar att jag hade fler bilder att visa, det är snyggt gjort!)
Pjäsen visar upp teknikaliteterna i förenklade metaforer som inte är fördummar utan gör historien barnsligt spännande och rolig. De fonder som skall dölja skulderna kallas raptorer, och in på scenen smyger velociraptorer med lysande gula ögon. Matar man dem håller de sig lugna, men de är inget man vill visa upp för aktieägarna. Djungelsnåren växer och tätnar på scenen, och där kan raptorerna dölja sig... ett tag i alla fall.
Lars Lind, Björn Bergström, Francisco Sobrado och Ann-Sofie Rase spelar Enron-sagans huvudpersoner Ken Lay, Jeffrey Skilling, Andy Fastow och Claudia Roe. De är alla riktigt bra och samspelta, och stöttas av en lika skicklig övrig ensemble. Replikerna är väl skrivna och översatta till ett modernt språk som ligger bra i munnen. Historien berättas rappt och intressant, utan att tappa i trovärdighet. I programbladet berättas fakta om Enron, inklusive en "Hur gick det sedan?", men pjäsen säger det bättre än hundratals sidor av nyhetsartiklar. Sälj några IT-aktier från 1999 och lägg pengarna på en biljett!
Länk till Stadsteaterns sida om Enron - en framgångssaga
Alla ekonomiska detaljer låter rätt så tråkiga när man läser om dem (för tjugonde gången), men i Lucy Prebbles pjäs på Stadsteatern framgår händelserna tydligt och klart, och faktiskt riktigt spännande. Ljuset på scenen gör alla skådespelares tandrader vitare än vita: som leenden som skiner ständigt, även när det går utför, och som huggtänder redo att bita den som är svagare.
Jag är inte så konservativ att jag vill att företag skall hålla sig till en produkt och aldrig förändras. Tänk vad tråkigt om Nokia fortfarande bara gjorde gummistövlar! Men genom åren har man märkt hur olika företagsstrategier blivit trendiga; bubblat upp, dragit som en våg över marknaden, och sedan ersatts av en annan, ofta rena motsatsen. Diversifiering, synergieffekter och kärnverksamhet har varit modeord under olika perioder. Nu har det övergått till "sofistikerade" ekonomiska instrument som möjliggjort ett skyfflande av förluster inom företag bortom vanlig insyn. Då hänger det på utomstående analytiker och revisorer att se om korthusen är stabila, och slå larm om de inte gör det. Men om de utomstående är så närstående att de vinner på att haussa företaget? Eller egentligen är inkompetenta? Då kommer de inte att säga ifrån så snabbt.
När Enrons lovande siffror inte håller från ett år till ett annat, hittar Jeffrey Skilling en anställd med ännu mer innovativa ekonomiska idéer. Som en ask i en ask i en ask skapar han en struktur för att dölja förlusterna och bara behålla vinstsiffrorna. Är det försvarbart? Är det ens lagligt? De frågar revisorerna... och juristerna...
... och styrelsen... och alla säger ja. Då säger också börsanalytikerna ja, och hugger i sig sin del av kakan. (Jag önskar att jag hade fler bilder att visa, det är snyggt gjort!)
Pjäsen visar upp teknikaliteterna i förenklade metaforer som inte är fördummar utan gör historien barnsligt spännande och rolig. De fonder som skall dölja skulderna kallas raptorer, och in på scenen smyger velociraptorer med lysande gula ögon. Matar man dem håller de sig lugna, men de är inget man vill visa upp för aktieägarna. Djungelsnåren växer och tätnar på scenen, och där kan raptorerna dölja sig... ett tag i alla fall.
Lars Lind, Björn Bergström, Francisco Sobrado och Ann-Sofie Rase spelar Enron-sagans huvudpersoner Ken Lay, Jeffrey Skilling, Andy Fastow och Claudia Roe. De är alla riktigt bra och samspelta, och stöttas av en lika skicklig övrig ensemble. Replikerna är väl skrivna och översatta till ett modernt språk som ligger bra i munnen. Historien berättas rappt och intressant, utan att tappa i trovärdighet. I programbladet berättas fakta om Enron, inklusive en "Hur gick det sedan?", men pjäsen säger det bättre än hundratals sidor av nyhetsartiklar. Sälj några IT-aktier från 1999 och lägg pengarna på en biljett!
Länk till Stadsteaterns sida om Enron - en framgångssaga
Foto: Petra Hellberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar