Att kurera en utställning som fokuserar på nakna människor i konsten är måhända en säker väg till höga besökstal. Men det kan också vara ett sätt att framkalla gäspningar. Har vi inte sett tillräckligt med avklädda kroppar genom århundradena? Med trettio nakenstudier framför sig, tröttnar man inte efter den femte?
Konstmuséet Frissiras börjar sin utställning Naked Truth med konventionella tavlor från 1900-talet. Jag får lita på dem när de säger att de visar verk av erkända konstnärer, eftersom jag inte känner igen ett enda namn. Det är en utmaning att måla en människokropp, med muskler, hudveck, ljusskiftningar i huden och kanske även fettdepåer, och att kanske släppa fram personligheten både hos modellen och artisten. Med bara en tavla av varje konstnär är det svårt att se eventuell konstnärlig utveckling, eller jämföra med andra verk från samma tid. Och kvinnor, bara nakna kvinnor... någon man här och där, inte mer. Det är sällan som något "händer" i tavlorna; det är som att inte världen existerar utanför motivet, och det menar jag inte som något positivt.
Men en trappa upp blir det intressantare. Bilderna är nyare och mer experimentella. Det är inte alltid det sköna - vackra kroppar, lättjefulla poser - som visas, och en del verkar ha något att säga. Pat Andrea är representerad med tre tavlor, stora, färgrika och med en teknik som liknar ett målat collage. Människor med udda proportioner bär stela kläder där det tittar fram bröst ur utskurna paneler i tyget. Det får mig att tänka på personer som spelar roller, med eller mot sin vilja, och min hjärna börjar vakna till igen.
I ännu ett annat rum visas tre tavlor av Jean Rustin i blågrå färgskalor. De visar små, satta människor (barn?) med groteska ansiktsdrag. De liknar nidbilder av sinnesslöa från för sjuttio år sedan. Men barnen tittar på oss med ett tuffa, utmanande blickar, och verkar inte knäckta fastän de ser ut att vara illa behandlade. Spännande.
På några stora, detaljrika tavlor manar Dino Valls fram gamla noggranna målningar och katalogiseringar av växter. På vänstra långsidan av en stora tavla finns paneler som visar en blomma, hänvisningar till dess plats i Linnés sexualsystem, några latinska definitioner och en röntgenbild av ståndare och pistill. På högra sidan finns motsvarande paneler men för arten människa. Mitt emellan står två människor med sidan till framför en stor hylla med lådor som gjorda för att förvara fina exemplar av vad man månne samla på. Mannen och kvinnan står med sidan till, och man ser att deras frisyrer tar slut mitt på huvudet. Som om baksidan är oviktig, för att de skall plattas till i ett herbarium för människor! Men... den ene håller i handen en vass kniv. Är de på väg att göra uppror? Jag hoppas det. För på en annan tavla sitter en orörlig kvinna med rödkantade ögon och orolig blick. Framför henne ligger utplacerade handskar, gummihänder och en kniv, och från vår synvinkel sträcks det fram en företagsam hand som verkar vilja förse sig med ett provexemplar. Ugh, kusligt! Men efter alla sekel av nakenmodeller som målats av och glömts bort är de tavlorna en skruvad överdrift av "människan som studieobjekt" som jag verkligen gillar.
Länk till Frissiras
Konstmuséet Frissiras börjar sin utställning Naked Truth med konventionella tavlor från 1900-talet. Jag får lita på dem när de säger att de visar verk av erkända konstnärer, eftersom jag inte känner igen ett enda namn. Det är en utmaning att måla en människokropp, med muskler, hudveck, ljusskiftningar i huden och kanske även fettdepåer, och att kanske släppa fram personligheten både hos modellen och artisten. Med bara en tavla av varje konstnär är det svårt att se eventuell konstnärlig utveckling, eller jämföra med andra verk från samma tid. Och kvinnor, bara nakna kvinnor... någon man här och där, inte mer. Det är sällan som något "händer" i tavlorna; det är som att inte världen existerar utanför motivet, och det menar jag inte som något positivt.
Men en trappa upp blir det intressantare. Bilderna är nyare och mer experimentella. Det är inte alltid det sköna - vackra kroppar, lättjefulla poser - som visas, och en del verkar ha något att säga. Pat Andrea är representerad med tre tavlor, stora, färgrika och med en teknik som liknar ett målat collage. Människor med udda proportioner bär stela kläder där det tittar fram bröst ur utskurna paneler i tyget. Det får mig att tänka på personer som spelar roller, med eller mot sin vilja, och min hjärna börjar vakna till igen.
Pat Andrea
I ännu ett annat rum visas tre tavlor av Jean Rustin i blågrå färgskalor. De visar små, satta människor (barn?) med groteska ansiktsdrag. De liknar nidbilder av sinnesslöa från för sjuttio år sedan. Men barnen tittar på oss med ett tuffa, utmanande blickar, och verkar inte knäckta fastän de ser ut att vara illa behandlade. Spännande.
På några stora, detaljrika tavlor manar Dino Valls fram gamla noggranna målningar och katalogiseringar av växter. På vänstra långsidan av en stora tavla finns paneler som visar en blomma, hänvisningar till dess plats i Linnés sexualsystem, några latinska definitioner och en röntgenbild av ståndare och pistill. På högra sidan finns motsvarande paneler men för arten människa. Mitt emellan står två människor med sidan till framför en stor hylla med lådor som gjorda för att förvara fina exemplar av vad man månne samla på. Mannen och kvinnan står med sidan till, och man ser att deras frisyrer tar slut mitt på huvudet. Som om baksidan är oviktig, för att de skall plattas till i ett herbarium för människor! Men... den ene håller i handen en vass kniv. Är de på väg att göra uppror? Jag hoppas det. För på en annan tavla sitter en orörlig kvinna med rödkantade ögon och orolig blick. Framför henne ligger utplacerade handskar, gummihänder och en kniv, och från vår synvinkel sträcks det fram en företagsam hand som verkar vilja förse sig med ett provexemplar. Ugh, kusligt! Men efter alla sekel av nakenmodeller som målats av och glömts bort är de tavlorna en skruvad överdrift av "människan som studieobjekt" som jag verkligen gillar.
Länk till Frissiras
Dino Valls
2 kommentarer:
Läskig bild. Just de rakade bakhuvudena är nästan värst, värre än kniven. Det är något omänskligt över det, förnedring. Men kvinnan håller också i något va? Ett vapen?
Ja, något är det hon håller i - jag såg tyvärr inte tydligare när jag stod framför tavlan. Men det är skönt att se att de två inte är passiva.
Skicka en kommentar