Flickan har tagit in på ett hotellrum. Hon blev psykiskt sjuk som barn, fick en extrados tabletter varje gång hon skulle hem, och har nu inte sett sin far på flera år. Nu har hon permission, och har bett sin far komma och besöka henne. Att hon vågar! Att han vågar! Kan de förstå varandra, även om de vill och försöker?
Flickan Sara, som spelas av Nina Petersson, är liten, har långt hår och liknar en levande docka i sin prickiga klänning, kalasbyxor och små söta skor. Pappan, spelad av Roland Eriksson, har grå kostym som en vanlig kontorsarbetare, men är han så "normal"? När han kommer in försöker han lämna en tunn bukett tulpaner och genast smyga ut igen, men stannar när dottern ropar "Pappa!" Litet senare snurrar han på golvet med sin dotter tills hon blir yr och ramlar omkull. De semesterminnen han berättar är litet underliga. Är han en "vanlig" pappa som inte kan hantera sin dotters psykiska sjukdom, eller har han blivit galen själv av att försöka?
Flickans upprepningar av ord och steg fram och tillbaka avlöses av konstiga eller hemska minnen och av udda lekar som de leker. Stämningar av ångest, omtanke och skratt avlöser varandra oväntat. Jag försöker att se händelserna som symboler, försöker se under ytan på dem och försöker pussla samman dem, men jag lyckas inte. En pjäs behöver inte ha en tydlig handling eller en sensmoral för att vara bra, men jag hade behövt litet mer av det här ändå. Medan jag ser pjäsen känner jag djupt för flickan och hennes pappa, två plågade människor, men jag får ingen känsla av var de kommer ifrån för att kunna förstå deras historia. Jag hade önskat mig litet mer struktur eller ännu mer kaos.
Länk till Teater Barbaras sida om Rum 543
Flickan Sara, som spelas av Nina Petersson, är liten, har långt hår och liknar en levande docka i sin prickiga klänning, kalasbyxor och små söta skor. Pappan, spelad av Roland Eriksson, har grå kostym som en vanlig kontorsarbetare, men är han så "normal"? När han kommer in försöker han lämna en tunn bukett tulpaner och genast smyga ut igen, men stannar när dottern ropar "Pappa!" Litet senare snurrar han på golvet med sin dotter tills hon blir yr och ramlar omkull. De semesterminnen han berättar är litet underliga. Är han en "vanlig" pappa som inte kan hantera sin dotters psykiska sjukdom, eller har han blivit galen själv av att försöka?
Flickans upprepningar av ord och steg fram och tillbaka avlöses av konstiga eller hemska minnen och av udda lekar som de leker. Stämningar av ångest, omtanke och skratt avlöser varandra oväntat. Jag försöker att se händelserna som symboler, försöker se under ytan på dem och försöker pussla samman dem, men jag lyckas inte. En pjäs behöver inte ha en tydlig handling eller en sensmoral för att vara bra, men jag hade behövt litet mer av det här ändå. Medan jag ser pjäsen känner jag djupt för flickan och hennes pappa, två plågade människor, men jag får ingen känsla av var de kommer ifrån för att kunna förstå deras historia. Jag hade önskat mig litet mer struktur eller ännu mer kaos.
Länk till Teater Barbaras sida om Rum 543
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar