Glorious Percussion i Konserthuset

Gruppen som bad Sofia Gubajudlina att skriva ett verk för fem slagverkare och orkester tog namnet efter hennes verk, Glorious Percussion. Jag tycker om de verk jag har hört av Sofia Gubajdulina, och såg mycket fram emot att höra det här.

I inledningen slår solo-perkussionisterna själva an tonen. När orkestern kommer in hörs det att de är en annan samling av musiker, även om det de spelar harmonierar med slagverkarna. Olika sektioner av orkestern ställs ofta mot varandra eller får ta över ledningen; fiolklungan mot storstråkarna, eller ibland blåsinstrumenten. Filharmonikernas egna slagverkare har dessutom egna roller för att komplettera solisterna längst fram på scenen.

Tidvis stiger musiken till orkanstyrka, på olika sätt varje gång. Jag tycker om hur det låter, för musiken förlorar aldrig form i sina crescendon. Tvärtom är det de partierna som är extra intressanta, tillsammans med en slinga av några skira toner som upprepas så att det både låter som en modern sampling, och som något himmelskt inspirerat.

Det finns en del solopartier som jag tycker mindre om. Vare sig i jazzen eller här är jag förtjust i slagverkare som i tur och ordning skramlar med allt de har framför sig bara för att göra alla ljud de kan. Då och då låter det så på scenen; mer effektsökeri än musik. Men till största delen är Glorious Percussion spännande. Det kan mycket väl vara så att de partier som inte jag gillar är någon annans favoritdel, så varierat var verket.

Efter paus spelar Kungliga Filharmonikerna Mozarts kända och älskade Symfoni nr 40 i g-moll. För några år sedan var det Mozart-år, vilket fick P2 att proklamera "En Mozart om dagen håller doktorn borta" och spela ett stycke varje dag i ett helt år. Vilken bra idé, egentligen! Det finns ju en anledning till att Mozarts musik är så uppskattad. Orkestern spelade vackert, och det var fint att få lyssna på symfonin i den milda försommarkvällen.