Sakari Oramo är inte bara Kungliga Filharmonikernas chefdirigent, utan har även haft en karriär som violinist. Tack och lov låter han inte karriären vissna bort, utan spelade på söndagen, tillsammans med sju andra stråkar, Felix Mendelssohns Stråkoktett op 20. Så fylligt det lät med dubbelt så många musiker som i alla vanliga kvartetter! Det var ett upplyftande och melodiskt verk, med en avslutande sats i ett tempo som drev på ända in i slutet. Det var härligt att se ensemblens engagemang och glädje!
Ännu mer ovanliga klanger hördes i det inledande stycket, Carl Nielsens Blåskvintett op 93. Så vackert det kan låta när fagott och horn skapar djupa toner tillsammans! Som gammal flöjtist gladde det mig också när tvärflöjten och klarinetten fick excellera i drillar och löpningar längs skalan. Väl spelat! Det var stor skillnad på de olika satserna. Den inledande lät ljuvt pastoral, en senare passage närmast sakral, och ett kort stycke lät riktigt modernt och experimentellt. Men trots de stora skillnaderna i klanger och melodi, var det ett helgjutet verk.
Samma sak kan man säga om hela konserten, och om hela konsertserien Filharmoniker i närbild. De två så olika verken passade bra med varandra. De här konserterna ger spännande möjligheter till spännande sammansättningar av musiker i olika konstellationer, och det är så härligt att få höra musik man inte får höra så ofta annars. Dessutom får man höra att de enskilda musikerna i Kungliga Filharmonikerna är riktigt begåvade och engagerade. Tack för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar