Kjartan Fløgstad har skrivit en berättelse som förgrenar sig i två armar från norska Vestlandet till USA och Indien. Människorna på stålverket i Stavanger vet knappt om att företaget de arbetar för, Union Carbide, orsakat många människors död såväl i USA som i den stora katastrofen i Bhopal i Indien. Det uppdagas för läsaren allteftersom historien följer några av norrmännens spår ut i världen och tillbaka igen.
Det verkar som att Fløgstad velat skriva en rundmålning om hur människovärdet alltid kan förhandlas ned när det gäller att öka profiten. Onda kapitalister mot den lilla människan. Men de vinsthungriga företagsledarna förblir anonyma och deras drivkrafter obegripliga (eller är de bara ute efter att jävlas med människors liv? som myndighetsklichéer i dåliga actionfilmer?).
Inte heller huvudpersonerna på verkstadsgolvet får kött och blod. Historien berättas ofta i förfluten form, som en sammanfattning av faktiska händelser. Den sortens framställningar intresserar mig inte, och här är den så livlöst genomförd att jag tycker synd om personerna som reducerats till statister i sina egna liv. Ofta hänvisas också till personer som existerat och händelser det finns belägg för, men det är oklart var gränsen går mellan faktiska händelser och påhitt, och det tycker jag i det här fallet också illa om. Skall jag behöva slå upp vad som är sant och vad som är uppdiktat?
Jag är ovan att läsa nynorsk, men det ger sig snart. Däremot tycker jag inte att boken vinner på den inflätade fragmenten av historiska texter, sångtexter och de återkommande e-post-brevhuvudena. Berättelsen är alltför politiskt förprogrammerad, och varken särskilt engagerande eller väl genomförd. Jag tillhör inte dem som hänfördes av den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar