Søvnens lekkasje av Beate Grimsrud

Efter att ha skrivit ett par intressanta böcker låter Beate Grimsrud några av bokkaraktärerna kliva in i sina drömmar, och låter drömmarna blanda sig med verkligheten. I korta kapitel skapar Grimsrud en fantasifull berättelse som är mer intressant än när din kollega vill berätta vad han drömde inatt. Och då och då väcks hon ur drömmarna av enfaldiga telefonförsäljare... Samuel Coleridge skulle inte ens hinna få ned tre rader om Kublai Khan idag.

Kanske är det bara min fantasi som snurrar, men en del av gestalterna och stämningarna i boken känner jag igen från andra litterära verk. De intensiva drömmarna får mig att tänka på Jorge Luis Borges. En strängteoretiker och lekarna med vetenskapen påminner mig om Italo Calvinos fantastiska bok Kosmokomik. En cirkusartist plockar av sig sina lemmar lika lätt som i Witold Gombrovicz' Ferdydurke. I ett hus av glas står en jättekvinna som kunnat komma från en roman av Mircea Cărtărescu. Och till personerna sällar sig dessutom Rodja Raskolnikov och den namnlöse huvudpersonen i Hamsuns Sult.

Det kan låta konstruerat med alla udda personligheter, men de får alla liv av Beate Grimsrud med bara några repliker. Det kan verka rörigt med alla drömscener och funderingar som inte har direkta sammanhang, men det blir det inte. Boken är en underhållande glidning mellan dröm och verklighet. Men även om den är rolig, längtar jag efter att läsa fler regelrätta romaner av Grimsrud, som Jag smyger förbi en yxa och Vad är det som finns i skogen barn?

Vad är det som finns i skogen barn? av Beate Grimsrud

I Grimsruds genombrottsbok Jag smyger förbi en yxa fick vi möta sjubarnsfamiljen Larsen första gången. Ett familjeliv som andra skulle beskriva som onormalt fick vi beskrivet inifrån, ur barnens synvinkel. Det fanns mycket kärlek i uppväxten, men också osäkerhet och besvikelser. Det är svårt att veta när man accepteras som normal, när man hela livet känt sig udda.

Något av det svåraste som kan hända en är att en familjemedlem dör, eller kanske ännu värre, försvinner utan spår. 19-årige lillebror Jon, som med sina lässvårigheter inte passade in i skolan, provar på många utmanande äventyrsupplevlser men blir aldrig nöjd. En plats på en folkhögskola inriktad på friluftsliv verkade helt rätt för honom, men nu har han försvunnit därifrån också. Jon sågs senast ta en buss för att vandra på fjället. Efter några dagar organiseras eftersökningar, och de två äldre syskonen Lydia och Anders reser upp för att delta i skallgångskedjan.

Storasyskonen känner oro och ansvar för sin rastlöse lillebror. Deras egna grepp om verkligheten är inte så fast som de hoppats, och medan de letar, bubblar syskonens tvivel om ens egen plats i världen upp.

Det känns då och då som att handlingen går trögt och inte rör sig vidare, och först blir jag lätt irriterad. Sedan slår det mig att det också är så det känns för syskonen som letar: frustrerande långsamt, en process man inte kan snabba på hur mycket man än vill. I sista tredjedelen, när förvirringen tar överhanden, är den balanserad med tillbakablickar till bakgrunden, men ändå tillräckligt tydlig för att vara smärtsam. Det är mycket skickligt och fint av Beate Grimsrud att låta oss läsare dela sorgen och kaoset i en så svår situation som den här.

Heia Norge!

Ja, jeg elsker norsk litteratur! De senaste åren har jag läst så många goda böcker skrivna på norska. Mer och mer börjar jag tycka att norska författare i allmänhet har en kvalitet som saknas hos de flesta svenska. Vad beror det på? Dras kvaliteten på all svensk litteratur ned ett snäpp av alla skräpböcker som väller fram; all den simplaste chick-litt, alla deckare efter formulär 1A, posörer som dränker sina Stockholmsskildringar i dåligt förtäckt skryt?

Det jag uppskattar med de norska böcker jag tyckt om bäst har varit att författarna helt enkelt har berättat en god historia, på ett rakt språk, lättläst och flytande. De har berättat från en vuxen till en annan om människor och deras känslor i mer eller mindre vanliga situationer. Uppväxtskildringar, vardagsliv, svåra val, konsekvenser.

De flesta av de bästa böckerna har varit så omfångsrika att jag oroade mig när jag plockade upp dem - skulle de ta månader att läsa? Men en välskriven historia och ett intelligent språk har gjort läsningen lätt varje gång. Nu skall jag inte prata längre, utan räkna upp böckerna som gett mig så fina läsupplevelser.

Beatles av Lars Saabye Christensen
Mannen som elsket Yngve av Tore Renberg
Ute av verden av Karl Ove Knausgård
Wonderboy av Henrik Langeland
Gjøre godt av Trude Marstein

Gjøre godt är unik bland de här böckerna på grund av sin uppbrutna berättarstil. Historien flyter från person till person, men på bara de få sidorna som varje människa får tala får man inblick i hela deras liv och drömmar. Det är ett berättartekniskt experiment som Trude Marstein ror i land riktigt väl.

Andra liknande experiment har jag inte uppskattat lika mycket. Det finns alltså även norska böcker som jag inte tycker om. En av dem är Vente, blinke av Gunnhild Øyehaug. Jag tyckte också att Kjartan Fløgstads bok Grand Manila hade ett alltför faktaspäckat språk som lät huvudpersonerna framstå som sidor i en historiebok, inte människor.

Men även norrmän som inte skriver stora episka berättelser utan korta, surrealistiska romaner kan lyckas. Beate Grimsrud och Erlend Loe är bra exempel på det. Jag har känslan av att de inte skriver korta, udda böcker för att det är allt de klarar av, utan för att de är goda berättare men väljer att dra ihop och skruva till sina historier.

Jag skulle önska att svenska förlag slutade att ge ut böcker som är egotrippar för författaren eller lättläst för människor som egentligen inte gillar att läsa. Jag skulle önska att fler svenska författare hade ambitionen att skriva stora epos för tänkande 2000-talsmänniskor. Men så länge det inte sker, kan jag njuta av berättarkonsten från vårt västra grannland. Tack, söte bror!