Rött och grönt på Stadsteatern

Som programbladet berättar; även om du reser ut som hjälparbetare med goda intentioner är det inte säkert att kommer att göra något bättre. Och hur lätt verkar det inte vara att falla in i ett bekvämt liv med ett rymligt hus, golfbana, tjänstefolk och lyxvaror. Varför plåga sig bara för att man är omgiven av fattigdom? Och när alla andra biståndsarbetare lever lika avslappnat?

Nu är det ju inte automatiskt ett liv i sus och dus; även om man försöker hålla sig neutral till hur krig och fattigdom plågar lokalbefolkningen, kryper det nog förr eller senare in under skinnet och får en att känna sig tom.

Astrid Saalbachs pjäs Rött och grönt beskriver det här planlösa livet och vad människorna gör för att känna sig levande. Kristina (Hanna Malmberg) är ny i teamet. Hon har just kommit till platsen, och är så naivt hoppfull att det är irriterande ibland. Dramat kräver att den oskyldigheten måste krossas på något sätt. I en zickzack-rörelse bakåt i tiden visas händelserna som leder fram till nuläget. Personligheterna växer fram, saker som sagts och gjorts får djupare förklaringar, men framför allt blir scenerna allvarligare.

Jag kan inte avgöra om Saalbach fångat cynismen och motstridigheten i livet som biståndsarbetare, men jag upplever pjäsen som för tillspetsad för att den skall kännas äkta. Även om det är svårt att hinna med i en pjäs på två-tre timmar, önskar jag att vi fått se mer av hur utlandslivet förändrade människorna till att bli så ytliga och blasé som de är när pjäsen börjar, inte bara resultatet.

Foto: Anja Olofgörs

Länk till Stadsteaterns sida om Rött och grönt