Drottning Kristina på Stadsteatern

Foto: Petra Hellberg

Drottning Kristina är en fascinerande gestalt i Sveriges historia, som inspirerat till böcker, teaterstycken och filmer. Gustav Vasas ättling, tronarvingen, flickan som uppfostras till man och kung, den regerande drottningen som avsäger sig kronan, konverterar till katolicismen och lämnar sitt hemland för Rom. Varje enskild händelse vore värd en egen pjäs. Och varje författare har försökt tänka ut sin egen förklaring till drottning Kristinas handlande.

Den pjäs som Stockholms Stadsteater sätter upp nu är skriven av Pam Gems 1975. Det ligger nog både hos författaren och regissören (Farnaz Arbabi) att hovlivet (och speciellt drottningmodern, spelad av Bergljót Árnadóttir) framställs som obegripligt och löjligt. Det var säkert skojigt för de invigda på sjuttiotalet, och många av dem verkar sitta i publiken och skrocka och kommentera högt, men för mig hamnar det oftast med foten nere i buskis-träsket.

Som sagt finns här alltså material till intressanta scener. Men här mals det igenom i dialoger som aldrig väcker intresse i den alltför avskalade scenografin, och världshistoriska händelser ger inte heller några avtryck. Drottning Kristina får framföra sina teorier om sig själv och att leva i dialog efter dialog, men man får inte någon känsla för hur hon tänkte och levde sig fram till dem. Allra minst om hur hon kom fram till att hennes hem var hos den katolska kyrkan. Även om den häftiga diskussionen med påven (Mats Qviström) är den enda som bränner till, föregås den av att Kristina lägger fram en hemmagjord tro med en naiv tanke om att  världskyrkan skall ändra sig efter hennes idéer.

Foto: Petra Hellberg

Det finns några ljuspunkter. Shebly Niavarani spelar Karl X Gustav, den mesige kusinen som gör vad han kan för att komma nära Kristina trots hennes motvilja. Det gör han så fint att Karl blir riktigt sympatisk. Richard Forsgrens ögonblickskorta roller (som ambassadör och hovläkare) ger han mer liv än de flesta andra på scenen. Jonatan Rodriguez spelar utmärkt markis Monaldesco, gullig men ändå inte pålitlig loverboy.

Ibland är den tunga musiken och koreografin framför de stora blinkande bokstäverna spännande, men för det mesta är pjäsen så himla tråkig. Det är inte bra.

Länk till Stadsteaterns sida om Drottning Kristina