Det kanske är orättvist av mig att klumpa ihop så många unga konstnärer och avge omdöme om dem, och det är också orättvist att avfärda dem när de fått så litet utrymme i samlingsutställningen. Men det slående med gruppvisningen Runaway Train på Bonniers Konsthall är hur omogna och självcentrerade alla verk är. Det gör mig litet orolig. Visserligen är alla konstnärer i utställningen unga, men jag förstår inte varför alla stannat kvar i puberteten. Ja, det är en viktig process att lära känna sig själv, men den är sällan intressant för någon annan än en själv.
Så många av verken rör sig med klichéer, och de använder dem inte på något unikt sätt för att säga något nytt, utan som om de vore sanningar. Är det ironiskt? Är det så ironiskt att jag inte fattar, jag som är över trettio? Jag försöker och försöker men kan inte engagera mig.
Två undantag är Carl Johan Högberg och Emanuel Almborg, som letat upp spännande historier utanför sina egna pojkrum, men ändå inte riktigt kunna formulera det intressant. Det enda riktigt givande bidraget är Jenny Lindbloms målningar. Titeln Limited Ambition på en av tavlorna säger mycket. En eller flera småstadsjennysar som begränsar sig själva för att passa in är en berättelse jag gärna skulle vilja se mer av.
Brasklapp:
Jag tror att jag missade ett eller två av de mer diskreta verken.
Länk till Bonniers Konsthall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar