På torsdagkvällen spelades ett program som bara var för fint att missa. Som inledning Lars-Erik Larssons Ostinato, ett återhållet och nästan spänt stycke. Det har mer mörker än Larssons mer naturromantiska verk, men innehåller ändå glimtar av ett vackert landskap.
Därefter steg Thorleif Thedéen in på scenen för Dvořáks cellokonsert. Både orkestern och cellon har framträdande uppgifter i de här sinsemellan ganska olika satserna. Särskilt finalsatsen med sin ovanliga struktur av Allegro moderato - Andante - Allegro vivo överraskar. Det är aldrig insmickrande, men vackert. Som tack för de långa applåderna spelade Thorleif Thedéen en katalansk visa som Pablo Casals ofta spelade, "Song of the birds". Inget kvittrande utan en långsam, vemodig melodi som stannade i mina tankar hela pausen.
Till sist spelade orkestern, hela tiden kompetent ledd av Okko Kamu, Carl Nielsens första symfoni. Än en gång ett stycke som inte förlorade sig i naturromantik. Liksom Dvořáks cellokonsert blev det skrivet och uppfört på 1890-talet, och låter modernt för sin tid. Symfonin innehåller många partier där en melodislinga upprepas länge, länge, men det blir aldrig tråkigt utan spännande, och hela tiden vackert.
1 kommentar:
Mm, Dvorák, en av de vakreste cellokonsertene! Jeg har den blant annet på en plate i kombinasjon med Dvoráks åttende symfoni - som nok er den aller vakreste symfonien han skrev, og den passer godt sammen med cellokonserten. Check it out!
Skicka en kommentar