Avgång på Stadsteatern

Min beundran för Václav Havel och för Tjeckoslovakien som valt honom till sin första president var en av anledningarna till att jag började plugga tjeckiska i slutet av 1900-talet. (De övriga var barndomens leranimationer, bilindustrin och ölkulturen.) Denne spenslige men starke man som klarat sig igenom kommunismens diktatur med sin starka övertygelse på människans frihet! Ändå dröjde det tills nu innan jag såg någon av hans pjäser på scen: Avgång, skriven häromåret som en förtäckt illustration av hur en politik byggd på ideal (åter) följs av en politik byggd på cyniskt maktbegär.

Hur ser man om en politik är god? Man märker det förstås på resultatet; om människor får det bättre ekonomiskt, mer frihet att leva sitt liv och trygghet från att bli bortsläpade i natten för förhör med hemliga poliser. När den avgående kanslern Dr. Vilém Rieger (Göran Stangertz) i pjäsen berättar om den politik han fört låter den rättvis och framsynt. Men hur länge kommer idealisterna att kunna hålla sig kvar i regeringen?

Några av dem som levt i det förment jämlika socialistiska samhället har lärt sig hur man tar sig upp och biter sig kvar vid makten. Efter kansler Rieger kommer vice premiärminister Vlastik Klein (Leif Andrée). För honom är det lätt att ta över kansler Riegers fraser om rättvisa men föra den politik som gynnar honom själv bäst.

En demokratiskt sinnad kansler vet förstås att han måste lämna sin post förr eller senare, men visst kommer Rieger att sakna livet i världspolitikens centrum och de materiella bekvämligheterna. Om jag var som han skulle jag även sakna några av assistenterna, Hanuš (Ralph Carlsson), om än övernitisk, och Viktor (Björn Bengtsson), om än överentusiastisk. Annars är persongalleriet kring Rieger mest irriterande, och allra mest irriterande är "hans mångåriga väninna" Irena (Stina Rautelin). Så ofta som möjligt bryter hon in med detaljerade praktiska ordrar och gör sig själv både oumbärlig och omöjlig. Däremot älskar jag att se Sten Ljunggren som betjänten Osvald linka fram och tillbaka och skratta för sig själv.

Foto: Petra Hellberg

Personteckningarna är lika ensidiga som rollernas grälla kläder, och situationerna och dialogerna är ganska klumpiga. Litet spännande blir det dock varje gång som pjäsförfattarens röst (Václav Havel på tjeckiska, Lennart Hjulström på svenska) avbryter och ger scenanvisningar eller förklarar hur han tänkt, medan skådespelarna lyssnar och himlar med ögonen.

Den ljusa, luftiga scenografin för tankarna till klassiska ryska pjäser om ruinerade familjer på väg att vräkas från sina älskade hem. Även här finns en hotad körsbärsträdgård (och precis som i Stadsteaterns uppsättning från 2004 är det Leif Andrée som har drastiska planer för den). Även ett eko av Kung Lear hörs i en nattlig scen när Rieger går ut i den stormpiskade trädgården och ropar ut sin sorg. Men det är typiskt att de mest intressanta ögonblicken är avbrotten i den reguljära handlingen. Pjäsen säger en hel del om tillståndet i den unga demokratin Tjeckien, men i ett tonläge som jag inte kan uppskatta.

Länk till Stadsteaterns sida om Avgång