Falling Water

Burton är säkerhetschef för ett stort bolag. Det finns alltid saker att städa upp efter de vårdslösa anställda, men nu händer det ovanligt underliga saker inför en stor affär med internationella deltagare.

Taka är polis och stöter på flera konstiga detaljer i fallen han utreder - en självmordssekt, alla klädda i gröna skor, med kopplingar till en avsides beläget grupp som också verkar ha kopplingar till hans mor, som varit paralyserad i flera år.

Tess är skicklig på att urskilja trender som kommer att växa sig stora, men har en oro i sitt liv - hon är säker på att hon har fött ett barn, men alla säger till henne att det aldrig har hänt. Hon rekryteras av tech-miljonären Bill Boerg för att drömma aktivt och visar sig vara en naturbegåvning, ytterst skicklig i att finna andra personer som drömmer samtidigt. Även Burton och Taka börjar få livliga men mystiska drömmar och händelserna där börjar också dyka upp i deras vakna vardag. 

Drömvärlden vi får se är just så suddig och svårgripbar som drömmar är, med svårbegripliga skeenden och en egen logik. Bit för bit märker vi hur de tre personernas drömmar och vakna upptäckter börjar handla om liknande saker, litet skrämmande för stunden och oroväckande på ett djupare plan. För i drömvärlden finns det aktörer som verkar kunna manipulera människor och händelser med efterverkningar även i vår värld, och det är oroväckande hur hemma de känner sig och hur målmedvetet de jobbar på alla plan för att deras grymma planer skall gå i lås.

Första säsongen av Falling Water är mycket spännande, med internationella konspirationer och rivaliserande grupper med oklara mål och där det är svårt att veta vem man kan lita på. De hypnotiska stämningarna i drömmarna och deras oförklarade potential är förvirrande och lockande.

Helt i onödan gjordes en andra säsong med en mycket mer banal inriktning. Nu möter vi en drömmare som plågar andra och det blir till simpla skräckscener. Våra drömmare kastar om sina allianser hux flux och kastar sig in i sina drömmar närmast som partytrick. Litet intressant är sidohistorian där en av skurkarna från säsong ett går i tjänst hos en iskall och spännande kvinna med stort inflytande bakom kulisserna i politiken, men i övrigt är serien pinsamt dålig, och då den slutar i limbo är det bättre att bara se första säsongen och strunta i den andra.

Svart krabba av Jerker Virdborg

Befälsordningen är tydlig, och soldaten är längst ned i kedjan och måste alltid lyda order. Karl Edh är sänd från sitt kompani långt upp i norr till en ny grupp på västkusten, på order av den lätt mytiske Radd. Det är oklart varför, för resan är lång och besvärlig och säkert också farlig. Under upptakten till uppdraget hinner vi få en bild av Sverige (?) i krig. Fiendens bakgrund skrivs aldrig ut, men vi får veta att vi har gjort stora landförluster och ingen plats verkar längre säker. Bit för bit tunnas också stridsledningen ut och blir osäkrare, särskilt på gräsrotsnivå där det är svårt eller till och med förbjudet att få en helhetsbild av läget.

Väl framme i Tessenøy, slutmålet, får Edh veta att han skall utföra ett specialuppdrag tillsammans med tre andra. Man håller inne med informationen i det längsta, men till slut kommer ordern, och då följer starten mycket snart. Det gäller att frakta en hemlig last till en annan försvarspunkt, på en farlig rutt genom skärgården där fienden också har posteringar. Färden skall gå över den tjocka isen och bland annat är Edh utvald för sina tidigare prestationer i skridskotävlingar.

Uppdraget är riskabelt i sig själv; att hastigt ta sig genom fiendeland i iskallt väder över is som kanske inte alltid håller. Till det hela kommer att misstron inom gruppen är stor. Två av de övriga satte in sitt översittarbeteende redan vid första mötet och glädjande nog käftade Edh tillbaka. Men nu är det svårt att veta om de går att lita på, och om de å sin sida litar på vår huvudperson. Dessutom var han redan innan kriget bräcklig mentalt, och flera års strider, dödliga attacker i hans närhet och det osäkra läget har gjort sitt till.

Jerker Virdborg beskriver mycket precist och trovärdigt den dysfunktionella gruppdynamiken; den fysiska smärtan av att skrinna, falla, vara utmattad och skadad och tvinga sig vidare; den psykologiska förvirringen inför det skiftande landskapet och ovissheten om vad som kan vänta på nästa holme. Miljöskildringarna av mörker och gråskalor av is blir mycket levande. Språket flyter lätt och naturligt liksom läsningen, och om spänningen varierar i art från nålstick över skräck till utdragen terror, så är den hög och lockande från början till slut.

Fler böcker av Jerker Virdborg:
Försvinnarna

Mannen från Trinisla
Kall feber

Skyddsrummet Luxgatan

Romantiska symfonier i Konserthuset

 Under senare år har man kunnat höra en hel del av Louise Farrencs kammarmusik i Konserthuset, men nu fick vi äntligen höra ett orkesterverk, nämligen hennes Symfoni No 1 i C-moll (1842). Symfonin börjar stilla, nästan försiktigt, men fler och fler instrument ansluter, till slut hela orkestern, och så tar sig musiken ton med den stora säkerhet och självkänsla den är värd. Dirigent Antonello Manacorda leder de goda Kungliga Filharmonikerna till att få musiken att klinga elegant i de mjukare partierna, och stort men inte bombastiskt i den starka sista satsen.

Felix Mendelssohn-Bartholdy var en stor förebild för Farrenc, så det lämpar sig förstås att följa upp med ett av hans orkesterverk, nämligen Symfoni nr 3 i A-moll "Den skotska" (1824). Där får Antonello Manacordas handlag musiken att klinga ljusare och lättare än jag är van vid, och det är inte odelat till nöje, men förstås fortfarande vackert och njutbart. Musiken är fantastiskt målande och varierad men inte spretig, i båda symfonierna och i programmet som helhet.

Länk till konserten på Konserthuset Play

Luke Cage

Under några år kom det en handfull TV-serier med Marvel-hjältar i mindre skala än de storfilmer vi har sett. De fokuserade på personer med speciella gåvor som använder sina krafter för att bekämpa brott i kvarteren där de bor i New York. Av dem - Daredevil, Jessica Jones, Luke Cage, Iron Fist, The Punisher - är Luke Cage enligt min mening den mest lyckade. Såväl huvudkaraktärer som bifigurer dyker upp i varandras serier, och det är roligt för oss referenssugna tittare, men de två säsongerna av Luke Cage kan med fördel ses på egen hand.

Mannen Luke Cage är sannerligen rotad i sin stadsdel, Harlem, och vi ser Harlems invånare flockas kring den store osårbare mannen som dyker upp på gatorna och stoppar kriminella i sin gärning. Ungarna vill ha selfies, någon gör en app som håller reda på var han syns till, människor ropar på hans hjälp, och bovarna vill förstås slå ut honom. Det är inte bara smågangsters som vill ha bort honom, utan i synnerhet de som får sin inkomst av skumraskaffärer bakom en respektabel fasad. Och från polisens håll är man inte helt nöjd med att ha en fristående brottsbekämpare som krånglar till deras egna utredningar.

 

Serien Luke Cage låter oss lära känna sina karaktärer på alla sidor, såväl i handling som i lugnare scener och tillbakablickar, och vinner stort på att ha goda skådespelare i alla viktiga roller. En viktig mittpunkt i serien och i Harlem är nattklubben Harlem's Paradise, där dess ägare och den informelle spindeln i nätet, Cornell "Cottonmouth" Stokes, kan blicka ut över sina gäster innan han sluter några nya ljusskygga avtal. Och varje kväll/varje avsnitt får vi höra fantastiska gästartister: Esperanza Spalding, The Delfonics, Rafael Saadiq, och Faith Evans inte mindre än två gånger. Passande, då en stor tavla av hennes avlidne exmake Notorious B.I.G. hänger inne på Cottonmouths kontor. Även mellan musikinslagen bubblar bakgrundsmusiken i Blaxploitation-stil.

Luke Cage är övernaturligt stark, och hans kropp står emot det mesta och kan hela sig själv efter värre skador. Tungt och beslutsamt står han i kulregnet och slår sedan lätt ned de stackare som fortfarande inte har fattat vem de har att göra med. Han behöver inte röntgensyn, flygförmåga eller liknande för att göra det han skall och imponera djupt. Som Method Man säger i avsnittet han gästar: “You know, there’s something powerful about seeing a black man who’s bulletproof and unafraid.”

I andra säsongen dyker det upp en nästan jämnstark motståndare till Luke Cage, Bushmaster från Jamaica som får sin styrka från obeah. När Luke Cage står i vägen för hans anspråk på makten över Harlem, leder det till handgemäng på hög nivå, men också till riktigt grymma hämndaktioner. Kampen måste ske på flera plan och det är viktigt att veta vems lojalitet man kan räkna med. Och även om Luke Cage vinner den striden - var det den sista, eller kommer det alltid att komma fler som vill ta över Harlem? Det vet vi inte, men det känns ändå bra att ha Luke Cage på plats i Harlem.

The Last Gift av Abdulrazak Gurnah

Strax innanför dörren faller Abbas ihop. Han har känt den länge, tröttheten och värken som långsamt växer sig starkare, och just den här dagen har dess grepp om honom blivit starkare än tidigare, men han hinner hem och kollapsar i sitt eget hem. Diagnosen är diabetes, men känslan är att det är livets alla misstag och motgångar som har till sist har vuxit honom över huvudet.

Sin barndom och ungdomstid har Abbas aldrig talat om med sin fru och sina barn, hur mycket de än har bett honom om det. Denna tystnad har påverkat familjen på sitt sätt, och adderat till den rotlöshet som invandrare och barn till invandrare kan känna. Berättelsen rör sig till hustrun Maryam, som hittades som nästan nyfödd utanför det lokala sjukhuset i Essex. I hennes vandring mellan olika fosterhem tyckte man att det passade att placera det bruna barnet hos två andra bruna människor, Ferooz och Vidya från Mauritius respektive Indien. Maryam vet inget mer om sin bakgrund, och efter att hon lämnade fosterföräldrarna för att rymma med Abbas finns varken far- eller morföräldrar, eller en bakgrundshistoria, för de två barnen Hanna och Jamal.

Hanna och Jamal har valt olika metoder för att förstå och finna sin plats i världen. Jamal studerar migration och folkförflyttningar på universitetet. Där upptäcker han att situationen med avklippta familjeband och okända rötter är vanliga hos världens många flyktingar. Men varje livsöde är ändå unikt, så mycket mer än den där siffran i statistiken, just så som vi får se när vi läser om några av de människorna i The Last Gift.

Hanna kallar sig Anna och föredrar att forma ett nytt liv tillsammans med sin vita pojkvän Nick. Den tomhet hon ändå känner, och vardagsrasismen hon möter, väljer hon att bortse ifrån så långt det går. Men ibland gör det ont på djupet även för Anna.

They liked to keep things light between them, and it gave Anna a mature sense of proportion that she could refuse to see her past as exceptional. She laughed at life's tragedies to avoid the lure of solemn self-importance, which is what she thought a sense of the tragic implied. She thought Nick's laughter was similar but with its own difference.

Abdulrazak Gurnahs prosa är mättad med huvudpersonernas reflektioner; få dialoger och desto fler återgivningar av vad som sägs och görs samtidigt som handlingarna förklaras och ofta analyseras. Utan att ha många miljöskildringar ger texten genomgående god förståelse för omgivningarna och människorna i dem, vare sig det är i England eller Abbas barndomshem och andra länder han har besökt. För till sist börjar Abbas äntligen berätta om sitt liv för Maryam och i förlängningen också för barnen. Hemligheten han har burit på var inte en fullkomlig överraskning för en resonerande läsare, men tillsammans med Maryam kan man känna hur omskakande det är att få reda på den.

De fyra huvudpersonerna i Gurnahs berättelse är alla måttfulla, tänkande människor, och även om de kanske för den sakens skull kan kännas orealistiska för några läsare, finns det säkert flera med mig som uppskattar att följa dem i deras resonemang, och själv få leva sig in i de känslor som Gurnah beskriver i återhållsamma ordalag. The Last Gift är en välskriven och helgjuten historia.

Fler böcker av Abdulrazak Gurnah:

Admiring Silence

Paradise

Solitaire på Dramaten

I sina sista pjäser rörde sig Lars Norén från de knivskarpa replikerna i utmejslade medelklassmiljöer som han gjorde så bra, mot det existensiella - namnlösa, ibland ordlösa aktörer som är utslängda i existensens villkor och försöker finna fotfästet - och gjorde det också fantastiskt bra. Förutsättningarna i hans sista pjäs Solitaire liknar inledningarna i den replikfria föreställningen Stilla Liv och också om J.M. Coetzees The Childhood of Jesus - människor som anlänt till en plats under underliga omständigheter och försöker förhålla sig till det.

Det står tio människor ihopträngda på scenen. Vi ser inga väggar men de talar om att de inte kan gå någonstans och att de har svårt att få plats. Det är underligt, och underligt är det också att de talar så öppet; de är inte tystna och förlägna som vanliga svenskar som köar, väntar eller bara trängts samman. Underligt är också att de alla verkar ha varit på väg åt helt olika håll, så hur har de hamnat på denna plats? Vi kommer att få veta att de inte är fast i en hiss, och de är heller inte är uppsamlade av en diktatorisk stat. Det är alltså något högre och starkare än så, men fullständigt ogripbart, som håller dem fångna.

En av männen tycker sig höra ett ljud - som av en port som skrapar över grus medan den öppnas och stängs! Och han hör trafik utanför porten, och människor som går... men vi som hör honom kan gissa att det är hans önskedrömmar och fantasi som talar. 

Man trängs, man talar om vart man var på väg, om att man skulle behöva gå, att man borde vara någon annanstans. Människor berättar brottstycken ur sina liv och vad som plågar dem just nu, fysiskt och psykiskt. En av dem utbrister att hon inte borde vara där, hon har inte gjort något... hon är inte jude, inte svart, inte muslim... inte homosexuell... eller vad som nu kan vara anledningen till att de är placerade där. 

En av de tio på scenen faller ihop och dör. Är det det som är meningen med samlingen? Skall alla till slut dö? Är det vägen ut? En av dem som först verkade mest sympatisk visar upp ett närmast psykopatiskt beteende. En av de jobbigaste personerna är den som hårdast kämpar för rättvisa när gruppens moral kommer i svajning. Fler och fler dramatiska händelser äger rum på den lilla ytan, och strax intill en människas katastrof kan någon annan stå oberörd. Det blir som en miniatyr av vårt liv på jorden; vi vet att andra plågas medan vi lever gott.

Under den dryga halvannan timmen varieras stämningar och repliker så att handlingen aldrig känns stillastående. Kropparna är fast men tankarna maler kring det som en gång gjorde dem till människa. Det finns ingen förklaring och inget enkelt slut och det är bara att acceptera. Ypperligt manus, regi och skådespelare ger en på djupet omtumlande upplevelse.

Länk till Dramatens sida om Solitaire

Foto: Mats Bäcker

Muppets Now

 Drivna av pandemin har fler och fler digitaliserats, till och med de älskade karaktärerna i The Muppet Show. Muppets Now är ett halvdussin program med inslag som presenteras på modernt vis, strömmade och sända över nätet (i TV-serien alltså, fast i verkligheten via strömningstjänsten Disney+). Precis som i originalshowen där vi fick se minst lika mycket av vad som hände bakom kulisserna som på scenen, så följer vi inspelningarna utan filter, från att den stressade IT-redaktören Scooter försöker lägga upp inslagen i tid till att programmet avslutas och komplimangerna och kommentarerna om vad han borde göra annorlunda ploppar upp.

Självklart har Miss Piggy ett livsstilsprogram, som råkat få den litet olyckliga titeln "Pigsty(le)". Men hon är förstås samma underbara diva som alltid och visar sitt sköna liv och småpratar med väninnan Linda Cardellini med flera.

En gäst som återkommer flera gånger är den sympatiske Taye Diggs, som straight man till de kära virrande mupparna. Dr. Bunsen Honeydew visar tillsammans med den hunsade assistenten Beaker olika vetenskapliga experiment, vilka absolut inte lämpar sig för upprepning hemmavid.

Den Svenske Kocken är med i ett mattävlingsprogram! Varje vecka kommer nya kändiskockar eller kockande kändisar såsom Danny Trejo till "Økėÿ Døkęÿ Køøkïñ". De står på var sitt håll och lagar sina rätter så goda och snygga som möjligt - åtminstone gör gästkockarna det. Hur klarar sig Svenske Kocken? Kanske får han sin revansch med sista avsnittets uppgift - köttbullar!

Det är roligt att se alla kända och älskade muppar i nya miljöer men i samma härligt kaotiska stil. Muppets Now är en vitamininjektion och ett skönt avbrott från vardagen.