Kleo

Det finns ett visst intresse för pigga seriemördare med eklektiska klädval. I TV-rutan alltså, förmodligen inte i ens eget kvarter. Placerad i det tidiga 90-talets Berlin har serien Kleo många goda förutsättningar för en intressant handling:  den nyss fallna järnridån och den kvarvarande spänningen mellan väst och öst, fulsnyggt mode, och så den forna STASI-agenten Kleos starka drivkraft: hämnd på dem som falskeligen satte dit henne strax innan murens fall. 

I inledningssekvensen har vi sett Kleo döda med effektivitet och ett ganska skrämmande gott humör, och på samma sätt tar hon sig an mysteriet med vem eller vilka som låg bakom de falska bevisen mot henne. Spåren leder ganska snart till hennes egen Opa, en högt uppsatt officer inom Östtysklands säkerhetstjänst, och uppenbarligen med ett stort mått känslokyla till och med gentemot sitt eget kött och blod.

Hack i häl på Kleo följer den västtyske polisutredaren Sven, litet fumligare och snällare och det kan man även se på hans mjuka 90-talskläder. Han tror att han kan bevisa sin duglighet genom att hitta den mystiska mördaren från 1989, men Kleo hittar honom innan han hittar henne. Nu bildar de ett underhållande radarpar enligt mallen tuff-snabbskjutare kontra skrajare-sidekick-vädjande-om-färre-mord. En annan källa till humor är den eländigt flummige västtysken Thilo som flyttat in i Kleos gamla lägenhet.

Det skall sägas att serier om seriemördare sällan faller mig i smaken, men ovanpå det är det många av delarna i Kleo som skaver mot varandra. Serien ger inte tillräcklig tyngd åt den unga Kleos lönnmördarkompetens utan staplar scener av "liten tjej oskadliggör stora gubbar" efter varandra. Kleos hårt inbankade ideologi poppar upp ibland i hennes motivation och minnesbilder, men inte tillräckligt konsekvent för att kännas äkta, och på så sätt fumlar serien bort Ostalgin som kunde tagit en större plats. Nåväl, lodning av känslodjup och saknad kanske man inte skall förvänta sig av en färggrann seriemördarserie. Det blir visst en säsong till, förresten.