Men Paul Hardings bok är allt annat än en historisk notis; den är raka motsatsen då den ger kött på benen åt människorna, och doft och ljud och ljus åt deras vardag i enkla hus nära naturen. De är ättlingar till förrymda slavar och utvandrare från Irland och Portugal, eller själva rymlingar från ett liv de inte längre orkade med. Man fiskar och odlar; maten är knapp men detsamma gällde för människorna på fastlandet vid den tiden. En skola har byggts och Matthew Diamond kommer över för att lära barnen att läsa. Men detta är inte nog för de lokala myndigheterna. Människorna lever i smuts, misär, inavel och svält och det accepteras inte i civilisationens grannskap. De skall utvärderas för det väntade beskedet att de inte klarar sig själva och så flyttas till institutioner.
Livet på ön beskrivs med en rik prosa som bara då och då sväller ut i sagolika minnen av händelser som någon inte kan ha upplevt. Det mittersta partiet följer pojken Ethan Honey som fått flytta till en familj för att utveckla sin konstnärliga talang, och genom hans uppmärksamma ögon kan vi känna samma förundran inför allt som finns att upptäcka i världen: tåg, fabriker, lemonad, isen och citronen som skapar lemonaden.
I andra delar av boken får vi ögonblicksbilder av dem som vill städa ut krakarna på Apple Island. De är elaka tankar fulla av förakt och motvilja, men på sitt sätt en motvikt till skildringarna inifrån av ett liv som inte är så idylliskt egentligen.
Vi vet redan hur det slutar. Handlingen framskrider steg för steg efter vad myndigheterna beslutar: Skallmätning och utvärdering. Meddelandet om vad som skall hända. Det officiella meddelandet. Hämtningen av den första familjen. Sorgen över övergreppen från auktoritetspersonerna blir stark vid läsningen. Men minnet av This Other Eden är ändå inspirationen från att läsa om ett liv som människorna har valt att leva utanför samhällets regler men ändå är fullgott för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar