Redan för sju år sedan släppte Camilla George albumet Isang, och öppningslåten från den blir första låten på konserten på Fasching - Mami Wata, inspirerad av en vattenande i västafrikansk tradition, en sorts ond sjöjungfru, men det är ingen ondska utan bara njutning i att lyssna på Georges långa, berättande saxofonsolo som följs av dito från Renato Paris vid flygeln och Rod Youngs på trummor. Camilla Georges musik är inspirerad av det hon hörde som barn - afrobeat, calypso och jazz - och når oss som högkvalitativ jazz från det tighta bandet.
I nästa låt, Creation från senaste platta Ibio-Ibio, är basgången från Jihad Darwish mer framträdande och riktigt skön. Paris fyller i med mjuk fin scat. Låten Ekpe som handlar om ett hemligt sällskap bjuder på melodiska slingor ovanpå ett smattrande komp och ett bra bassolo. Tillika från nyaste albumet är låten The Long Juju Slave Route of Arochokwu. Titeln låter sorglig men musiken är så fin - skönt gungande och laidback, pianot med ett spejsat sound, basen å sin sida extra murrig, och Camilla Georges altsax liksom talande klarspråk.
The People Could Fly från 2018 års album med samma titel handlar om hur människorna kunde flyga innan de fångades och blev slavar. När de återfått sin frihet börjar de lära sig att flyga igen. Med bandets röst är den processen lugn men med ett framåtdriv från kompet, mer mjuk improviserad sång från Paris och en serie av vad man tror är sluttoner - men det kommer en till, och en till, och en till, innan låten på riktigt är slut. Jag gillar verkligen sådana lekar med lyssnarens förväntningar.
Abasi Isang går i fyrtakt men så som de lekande rytmerna slingrar från från de olika instrumenten kan man nästan tro något annat om den här tuffa och snygga låten. Tappin the Land Turtle är ingen trög sköldpadda utan tvärtom glad och groovy, med ett riktigt målande bassolo och ett veritabelt klimax från trummorna. Och sist i ordinarie set - Mami Wata Returns! Men vi får ett extranummer, How Nehemiah Got Free, som innehåller ännu mer av bubblande bas, tickande trummor, porlande piano och självsäker sax. Camilla George och hennes band låter ypperligt på skiva men liveupplevelsen är guld värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar