Dmitrij Sjostakovitj sitter och våndas framför ett dokument på skrivbordet. Vore det så hemskt att skriva under? När allt kommer omkring har han levt genom värre omständigheter än de vi möter honom under nu. Nu är det ju Chrusjtjov som styr Sovjetunionen, inte lika grym som företrädaren Stalin, och det som begärs av Sjostakovitj nu är att han skall inträda i kommunistpartiet - så att han skall kunna tillträda som ordförande i Musikerförbundet. Är det inte en gyllene sits för honom? Men inför beslutet kommer tankarna och tvivlen.
Historien rör sig bakåt i tiden, till verkligt farliga perioder under det kommunistiska tyranniet då man kunde bli hämtad mitt i natten och aldrig komma tillbaka. Även en uppburen sovjetmänniska kunde hastigt bli knuffad från sin piedestal och häktas, torteras och mördas som fiende till staten. Även poeter och författare som uppriktigt hyllat Sovjetunionen hade förvisats eller dödats, och att Sjostakovitjs musik var så populär satte honom än mer i blickfånget.
Med måttfullhet men inlevelse gestaltar Johan Ulveson "den röde Beethoven", Dmitrij Sjostakovitj. Han är den ende som talar, men är inte ensam på scenen. Bakom honom sitter Folkoperans fina orkester och spelar målande stycken ur den fascinerande musik som Sjostakovitj skapade samt andra verk som illustrerar berättelsen. Vid flygeln sitter ännu en Sjostakovitj-gestalt, Dmitry Tyapkin, och några vackra sånger framförs av Lovisa Huledals ljuvliga stämma.
Julian Barnes roman Tidens Larm ligger till grund för föreställningen med samma namn, och det är en bra grund att stå på: utvalda scener av spänning eller vemod, tankemöda över frågan om att protestera mot en orättfärdig regim eller hålla sig själv vid liv, väl formulerat och väl framfört. Halvannan timme tal och musik är både mycket och för litet, men faktiskt just så mycket och så tankeväckande som man kan önska sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar