År 2001 skrev den tjeckiske författaren Patrik Ouředník boken Europeana, en sammanfattning av Europas nittonhundratalshistoria på dryga hundra sidor. När tusentals boksidor redan har lagts på viktiga händelser i samma historia är det ju inte den fulla berättelsen vi får utan en historia på speed, kanske inte ens helt sann i alla lägen. Det är också så som den två timmar långa uppsättningen på Dramaten blir.
Vi börjar med världskrigen för de är stora, signifikanta händelser. Det är sorgliga detaljer på stor och liten nivå vi får - uppfinnandet av tanksen, uppfinnandet av senapsgasen, halsbandet som skall identifiera en soldat efter hans död men som blir meningslöst om huvudet är skilt från kroppen. Flera av oss har äldre släktingar som var involverade i krigen eller har läst in oss på historien och kanske besökt platserna där blodbaden utspelades. Men det är unga skådespelare som berättar faktasnuttarna för oss, och de sitter i ett modernt hem med ett bord prytt med Mariemekko-duk kring vilket klassiska Myran-stolar står. Kanske skall det dra våra tankar till att när allt detta hände, så var det i nutid för dåtidens människor vilka i sin tur var unga och hade egna planer för livet?
Men dylika filosofiska överlagringar hinns inte riktigt med för bakgrundsmusiken stegras då och då till ett högljutt brus och de tio på scenen börjar dansa galet. Det är svårt att koppla danspartierna till något särskilt grymt som har berättats och dansen tillför inte så mycket. Det dukade bordet vräks omkull en första gång, för att sedan noggrant ställas upp och dukas prydligt igen. Detta kommer att hända flera gånger och är i sig kanske den finaste illustrationen av hur länder slagits sönder och byggts upp igen, även om det egentligen går för lätt på scenen jämfört med verkligheten.
Att skriva eller spela en snabbspolning av nittonhundratalet blir nog inte bättre om det görs kronologiskt, men nog hade det varit bättre om framställandet följt något tema i taget och gått på djupet med det. Nu får vi några fakta i taget men sedan vänder mycket snart historien på nytt tillbaka till något av de två världskrigen.
Mest givande är det när en middagsgäst tar av sig ett lager kläder, glider ned på golvet och börjar väsa och slingra sig runt sig själv. "Är det en dadaistisk performance?" frågar de brydda gästerna och går sin väg en efter en. En åskådare på scenen börjar fråga och ifrågasätta vad som sker - äntligen någon form av handling! Men den ifrågasättande kvinnan får inga svar och flippar ut i ett skrikande och så har den ljusglimten också förvandlats till något obegripligt.
Efter paus kommer fler ifrågasättanden av vad som berättas - med rätta, för nu blir det mer av korta sammanfattningar av komplexa politiska och filosofiska diskussioner som i verkligheten inte har något entydigt svar men som här framställs som att en stor grupp med kunskap och konsensus har fastslagit detta. Jag påminns om 1970-talets indignationskonst där man skulle nicka och hålla med om att vad som berättades om samhället var dåligt, för att passa in i gruppen av upplysta. Just när man sitter framför en teaterpjäs är det svårt att värja sig mot de faktafel man kan snappa upp, och bara behöva ta emot känslan av att vi inte lever på rätt sätt. Även här på Dramatens scen år 2023 är det som att man borde förstå vilket av det som presenteras som är fel i samhällsgrunden och skaka på huvudet åt det, men jag hoppas att fler med mig har tröttnat på dylikt nu.
Allra sist kommer det in en utomjording på scenen, en självlysande grön med stort huvud och stora ögon. Ja, snälla, ta mig härifrån till en annan värld. Jag är litet trött nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar