Salome på Operan

Vi är utanför ett modernt designat hus, innanför glasväggarna ser vi skatter från ett annat dekadent tjugotal, och personerna därinne grälar och bråkar som värsta Real Housewives of Judea. Utanför talar man om den besynnerliga månen, hur prinsessan Salome drar till sig allas blickar ikväll, och också om mannen man har fängslat, Jochanaan, Johannes Döparen. Ur fängelsehålans djup hör vi hans tillika djupa, kraftfulla röst när han fördömer Herodes och Herodias.

Salome kommer ut i en osannolikt vacker silverglittrande klänning, får också höra om Jochanaan och blir intresserad. Hon begär att han skall hämtas upp så att hon får se honom. Musiken antyder förväntan och spänning när man klättrar ned i fängelsehålan och hämtar upp fången. Han bär smutsiga, slitna kläder och ovårdat hår, men står fram med större värdighet än människorna runt omkring sig. Med sin starka röst upprepar han sina fördömanden i detalj, och orkestern backar honom i hans skrämmande, säkra uttalanden.

Salome fylls av åtrå och sjunger ingående, lyriska hyllningar till Jochanaans skönhet. Men så fort han förkastar dem vänder hon dem till sin motsats - hans alabastervita hy liknas vid en spetälsk. Dock längtar hon fortfarande efter att få kyssa honom och ber om det gång på gång.

När Jochanaan förts tillbaka till fängelsehålan kommer Herodes ut på terrassen och nu hör vi var Salome lärt sig de lustfyllda komplimangerna, när Herodes sjunger om hur gärna han vill se sin styvdotters vita tänder bita i den mogna frukt han håller i handen. Ah, han går att lirka med ikväll. Trots modern Herodias varningar lovar Salome att dansa sin slöjdans och Herodes lovar att ge henne vad hon än önskar sig.

Till den suggestiva musiken urartar slöjdansen till en rad av koordinerade övergrepp på Salome. Vi ser att dekadensen genomsyrar hela Herodes härskarskikt - Salome tänker inte låta sig pekas ut som synderska av Jochanaan när alla andra är ännu mer depraverade. För sin dans vill Salome ha Johannes Döparens huvud på ett silverfat.

Orkestern är en stark och viktig part i operan Salome, och gestaltar känslorna väl i de sånglösa partierna. När Jochanaans döda kropp hämtas upp från fängelsehålan fyller orkestern i Salomes insikt och starka känslor inför att ha beordrat tagandet av en annan människas liv. Hon försöker leka med den döde Jochanaan som Herodes lekte med henne, men inget är vackert eller hoppfullt längre.

Elisabet Strid är stark och bra som Salome, ävenså Katarina Karnéus som Herodias. Men allra mest kraftfull och värdig är Lukasz Golinski som Jochanaan, med sin röst full av inlevelse och styrka. Operan Salome är dramatisk och Kungliga Operans uppsättning är gnistrande.

Länk till Operans sida om Salome

Foto: Sören Vilks

Munich Games

Det är en sådan där idé som är både modig och dum. Femtio år efter den fruktansvärda massakern i München, där en palestinsk terrorgrupp tog elva israeliska idrottare som gisslan och dödade alla, skall Tyskland och Israel spela en fotbollsmatch i München för att visa styrka och vänskap. Hur mycket som helst kan gå fel. Den lokala polisen går på högvarv för att övervaka de grupper som kan ha intresse av att starta ett nytt terrordrama.

Israel lutar sig heller inte lugnt tillbaka utan sänder ett eget säkerhetsteam till München. Oren Simon från det teamet skall samarbeta med den tyska polisen, men blir frustrerad över hur många regler och förordningar som måste följas innan man kan agera på ett möjligt hot. Han drar med den tyska polisen Maria Köhler på ett vågat försök att skaffa information, men kanske försatte han då hennes informant från flyktinglägret i fara.

Det är fler än polisen som jobbar under cover och det går ju inte att sprida mellan myndigheterna, så en möjlig terrorist kanske egentligen är infiltratör och måste få verka i de farliga gränstrakterna. När den tyska polisen börjar få upp farten lägger Verfassungsschutz krokben för dem och det blir oklart vem som är den verkliga fienden att övervaka och hindra. Samtidigt är det inte bara världspolitik som hotar matchen och spelarna; affärsbeslut och skulder till businessmän i gråzonen kan utgöra lika stora problem på flera plan.

Spänningen är hög under hela seriens gång, och stiger till en gastkramande nivå i de två sista avsnitten. Serien Munich Games är skrämmande välskriven och välspelad.

Two Hands, Wrapped In Gold av S.B. Divya

En del noveller och långnoveller låter en märka från början att man bara har få ord på sig att berätta respektive läsa och förstå historien: snabbt släpps läsaren ned mitt i handlingen, med halvbegripliga ledtrådar till vad som skall komma att hända. Men S.B. Divya berättar sin saga som om hon hade hur mycket tid som helst, och låter de fina detaljerna ta plats; detaljer om omgivningen, saker och ting; och om familjen dit vår berättare har fötts, det ovanliga barnet Rampalalakshmicharan.

Det är två sagor som vävs samman; historien börjar i ett tempel framför Lord Vishnu och hans följeslagerska Lakshmi, vilka ger den nyfödde pojken den välsignelse som lätt kan vändas i förbannelse. Familjen är kringresande handelsmän, och en leksak från Bayern får dem att resa mot Centraleuropa där Padmanabhan Rampalalakshmicharan skall komma att växa upp och bli del av en saga från en annan tradition.

Dock skaver berättelsens form och olika delar mot varandra, hur välvalda de än är. Realismen och detaljrikedomen i större delen av berättelsen får det andra sago-inslaget att framstå som naivt och ogenomtänkt. Men det är en mindre anmärkning på en mycket välskriven långnovell.

Länk till novellen i Uncanny Magazine

Denna recension har även publicerats i SF Forum 1/2023

Depeche Mode på Friends Arena 2023

Det blåa ljuset på scenen mångdubblas i de tusentals mobiltelefoner som filmar de skälvande ögonblicken då Depeche Mode äntrar scenen. Vita penselstreck som börjar fylla i konturerna till det stora M:et liknar först halvtrasiga vingar. De tunga låtarna My Cosmos Is Mine och Wagging Tongue från nya skivan Memento Mori gör sig bra som inledning på konserten. En äldre klassiker följer, Walking in My Shoes med scenen lysande i rött. Därpå stiger temperaturen ytterligare när de drivande rytmerna i It's No Good kommer igång. Dave Gahan snurrar och dansar sina fina 80-talsmoves precis som han skall.

Sister of Night och In Your Room är inte riktigt lika starka kort, men entusiasmen och allsången stiger högt med Everything Counts. I Precious låter genuin och ärlig, och likaså Speak To Me där bakgrundsfilmen visar tomma kors och ett övertäckt krucifix, stillsamt roterande en bit bort men inom räckhåll.

Min favoritlåt Shake The Disease är inte med på spellistan men A Question Of Lust har ju också den periodens vackra melodi och ackompanjemang som nästan står för sig själv. Martin Gore sjunger den fint (Dave Gahan kallar honom angelic) och även nästa låt, Soul With Me i akustisk version där tusentals lysande mobiler lyfts upp likt forna tiders cigarettändare.

A Pain That I'm Used To låter rockig, men strax är vi tillbaka i det sköna syntbloppandet i World In My Eyes, där ett ungdomsfoto på Andy Fletcher sakta transformeras till att få glasögon, blunda och lägga en hand för ena ögat. Fint att få se honom åtminstone på bild på scenen bakom bandet. Wrong låter inte så bra som den hade kunnat, men illustreras av ljusfenomen som liknar det svarta hål som fotograferades häromåret men nu kryllande över skärmarna. Sedan kommer det tung, tung energi i Stripped, följt av John the Revelator. Sedan hör vi bara ackorden men vi känner igen dem, trumbeatet läggs på, och när den karakteristiska slingan på Enjoy the Silence bryter in erupterar arenan i glädje.

Det var sista ordinarie låt men bandet kom förstås tillbaka för några bra extranummer. När Dave Gahan och Martin Gore sjunger Waiting for the Night i avskalad duett kan inte publiken sluta sjunga efteråt. De får bara inte nog. Men ännu bättre är ju att få höra Just Can't Get Enough, så stark att hela arenan håller på att koka över. Och sedan sjunger publiken vidare alldeles för länge, bandet försöker få dem att sluta några gånger och till slut får Dave Gahan säga That's it! Tungt och skönt blir det igen i Never Let Me Down Again och så en fantastisk avslutning med Personal Jesus.

Fleishman Is In Trouble

Stress, stress, stress - det är livet för Toby Fleishman, läkare i New York och nybliven frånskild tvåbarnspappa. Livet innan skilsmässan var också stressigt, ser vi i flashbacks, men kanske litet lugnare i ungdomen tillsammans med bästa vännerna Libby och Seth. Men nu mångdubblas stressen - exhustrun Rachel lämnar tillbaka barnen en dag tidigare än överenskommet och försvinner.

Filmatiseringen av Taffy Brodesser-Akners bok Fleishman Is In Trouble har den där extra nervigheten som bildmediet kan ge: flera saker händer i snabb följd, dottern är aggressiv mot sin pappa och vill bara vara med mamma, och hela tiden plingar Tobys telefon av meddelanden från kvinnor som skickar nakenbilder inför deras kommande dejter, Tobys egen nasala röst och snabba snack som gör att han alltid låter stressad.

Som Toby ser vi Jesse Eisenberg som ju för bara några år sedan spelade pojksnille i The Social Network, en tydlig bild av hur medelåldern krupit sig på även oss unga fräscha människor, och vilket Libby artikulerar väl när vännerna möts för picknick. Libby träder för övrigt in som allvetande berättare då och då, vilket inte gör framställningen bättre då det sker för slumpmässigt för att verka genomtänkt.

Visst hinner vi väl alla undra vad den försvunna Rachel egentligen håller på med, men efter tillräckligt många ignorerade telefonsamtal slutar Toby att försöka få tag i henne men kan förstås inte berätta för barnen att hon är borta. Mysteriet med Rachels frånvaro bidrar till stressen i serien Fleishman Is In Trouble. Efter hand får vi också veta mer om Libby och hennes otillfredsställelse med tillvaron. Det verkar som att alla är djupt olyckliga i sina liv men är så taggiga mot varandra att de inte hinner lyssna och hjälpa dem som borde stå dem närmast. 

En sorglig historia kan vara minst så intressant som en trevlig och glad, men summan av Fleishman Is In Trouble är till största delen stress, för de inblandade och för oss som tittar. Även om inget avsnitt innehåller dödtid känns framställningen alltför utdragen och inte tillräckligt sammanhållen för att bli minnesvärd.

If You Find Yourself Speaking to God, Address God with the Informal You av John Chu

Vad skulle hända om en superhjälte dök upp i skyarna? Alla mobilfilmer av honom skulle spridas som löpeldar och plockas upp av nyheterna. Och om han utförde några hjältedåd - räddade liv, tog tillbaka byten från rånare - då skulle folk jubla, och sedan strax börja kräva mer av honom: "Varför fixade han inte det? Varför räddade han inte henne?" Och om superhjälten hade asiatiska drag, och räddade människor från hatbrott och polisvåld - i det här fallet hämtade från verkliga händelser vi kunnat läsa i nyheterna - skulle folkets jubel och beundran i alla fall hos några vändas i ilska och fördömanden, och i värsta fall ännu fler hatbrott mot minoriteter.

Men för vår berättare pågår en större historia i hans närhet: den spirande vänskapen med den vackraste mannen på gymmet. Han är mer vältränad än någon annan men döljer det under en bylsig tröja. Är det kanske till och med han som är superhjälten vi ser skymta i de många mobilfilmerna? Pirret av en möjlig förälskelse fördubblas av det. Det handlar inte bara om att våga fråga "Hör vi ihop?" utan också "Är det du som...?" och svaret innebär kanhända en fara. Men det är fint att få känna den svindlande känslan tillsammans med vår berättare i novellen If You Find Yourself Speaking to God, Address God with the Informal You.

Länk till novellen i Uncanny Magazine

Denna recension har även publicerats i SF Forum 1/2023

Socialdemokraterna - the musical på Stadsteatern

Det är svårt att acceptera en valförlust när man ser sig som ett statsbärande parti, det enda regeringsdugliga. Vi ser en valarbetare duka undan efter valvakan och sedan ställa fram nya kakor och kaffe för eftervalsanalysen. Men de första orden vi hör sjungas är att äntligen, äntligen, äntligen dags att ge opp - två av medlemmarna i analysgruppen har uppenbarligen slitit ut sig rejält de sista veckorna.

Men det givande med Socialdemokraterna - the musical, en omarbetning av en norsk musikal om Arbeiderpartiet, är att personerna i gruppen har olika uppfattningar och motiveringar, och när åsikterna bryts mot varandra får det handlingen att sömlöst rulla vidare och täcka fler och fler av problemen som diskuterats på ledarsidor, och problemen som pockar på från Verkligheten.

En dröm om de enkla åren under Erlander får (välbehövligt) mothugg, fortsätter i en kavalkad av allas favoritpartiledare och mynnar ut i en suckande kärlekssång till Olof Palme. Någon sjunger fram en genuin idé om hur man skall locka tillbaka väljare (för de valde ju FEL, det är alla överens om!) men möts av lika trovärdiga motargument från någon som är lika engagerad i partiets överlevnad men tycker tvärtom.

Textsnickeriet är snillrikt, och för egen del njuter jag som mest när man talsjunger fram långa meningar med flerstaviga ord som är tio gånger mer komplicerade än texten till Staten och kapitalet, vilken för övrigt parafraseras snyggt i både text och melodi. De mer eller mindre engagerade sossarna på scenen sjunger, grälar, hoppas och showar för att bevisa partiets relevans. Vare sig hjärtat sitter till höger eller vänster är det härlig underhållning med många smarta klipp ur verkligheten och en nödvändig självdistans i tankegodset.

Länk till Kulturhusets sida om Socialdemokraterna - the musical

Foto: Sören Vilks

Cunk on Earth

Det finns så många tråkiga TV-program om historia. Här kommer ett till. Till och med programledaren, Philomena Cunk, tycker att historia är tråkigt. Med uttryckslös röst berättar hon om de gamla byggnaderna hon går runt i eller konsten på väggarna, då och då med en instucken kommentar om hur konstigt de betedde sig förr i tiden. Likt alla seriösa historieprogram får experter på ämnena komma till tals - historiker och professorer i historia av olika slag. Man kan se desperationen i deras ansikten när Philomena Cunk för tionde gången ställer en ovidkommande fråga baserad på en felhörning. Men artiga och professionella som de är försöker de svara och rätta så gott de kan utan att få vredesutbrott eller ge upp.

Det är lätt att tänka sig Philomena Cunk som en millenial som fått allt sitt vetande från memer och tiktokdanser, och som bara kan jämföra tidigare århundraden med sin egen samtid. Men Philomena Cunk spelas av den ypperliga komediennen Diane Morgan, född på 1970-talet vilket ju är ännu ett bevis för hur genial Generation X är, och vilket hon också understryker genom att relatera alla historiska skeenden till releasen av Technotronics Pump Up The Jam år 1989.

Medlidandet med de utfrågade historieexperterna falnar inför Philomena Cunks geniala nonsensfrågor, så självsäker trots eller kanske på grund av sin begränsad ämneskunskap. Vi som älskar den humorn försätts av serien Cunk on Earth i ett tillstånd av förundran som efterhand slår ut i gapskratt. Och lyckas nog lära oss en del om historia ändå.

En tidigare serie, Cunk on Britain, går att hitta på Youtube. Där fokuserar Philomena Cunk (förstås) på "United Britain of Great Kingdom" och bibringar oss faktiskt en hel del verkliga fakta - allt relaterat till 1980-talsserien Brush Strokes. I specialavsnittet Cunk on Shakespeare lyckas hon fråga en litteraturprofessor om Shakespeare uppfann dataspel eftersom man ser bilder i huvudet när man läser hans text. Det krävs stor skicklighet av Philomena Cunk/Diane Morgan och kunnigt klipparbete för att få fram sådana guldkorn av humor i ytligt sett torra, seriösa intervjuer, och Cunk on Earth/Cunk on Britain är veritabla guldgruvor.

Depeche Mode av Serhij Zjadan

Boken handlar inte om Depeche Mode, och inte heller radioprogrammet som säger att det skall berätta om Depeche Mode gör det, för från de två korrekta namnen på bandmedlemmar broderas det ut en historia full av rena faktafel och motsägelser. Musiken i programmet är inte heller av "det välkända irländska musikerkollektivet Depeche Mode" utan lokala dängor spelade på elpiano av en stepan galjabarda. Fantasierna om Depeche Mode spinns till en historia som kanske skall vara uppbygglig för ungdomar i efterdyningarna av den sönderfallande Sovjetunionen, för det är år 1996 i Charkiv som boken utspelar sig.

En amerikansk väckelsepredikant har kommit till Ukraina för att värva nya anhängare, men damen som översätter hans tal missuppfattar flera ord, halvt med flit, och förvrider hans framgångshistoria om en kvinna som finner frälsning och gör den till ett varnande exempel med många mustiga inslag. 

Det är litet så man även kan se Serhij Zjadans bok från 2004; sida efter sida av varnande exempel på hur man inte bör leva sina liv. För även om killarna i boken inte själva ifrågasätter sina dagliga tricks och planer för att få tag i mer sprit och fler piller, är det en rad av ganska sorgliga episoder och människor vi får läsa om, med ett minimalt inslag av svart humor så att man förstår grabbarna överlever de många motgångarna och koken stryk av poliser eller andra. Mot slutet av boken kommer några passager där berättaren ser en syn av försupna änglar som slåss så att fjädrarna ryker, och en början till insikt om valen som formar ens liv.

Fokus vandrar mellan de olika personerna och vi får se alla de unga männen med olika ögon och se hur självbilden och hur de uppfattas kompletterar varandra. Det är intressant hur nazism fortfarande finns i folks huvuden som sinnebilden för det dåliga, något ännu sämre än det kaos som några av dem lever i nu. Något annat som formar vardagens möjligheter är de ännu mycket låga tågpriserna som gör att man gärna åker lång väg för att köpa något man kan sälja för vinst på hemmaplan, eller vice versa. För våra ynglingar tillkommer det faktum att såväl konduktörer som andra spritsmugglare ser att de är bråkiga och spöar upp dem, ofta i förebyggande syfte.

Stora partier av boken består av dialoger, en del halvt missförstådda, och talspråk i olika format. Ibland rusar det dock fram mening efter mening utan punkt över hela sidor, som att känslorna och tankarna kommit ikapp och bara väller fram. Men har man till slut tagit sig långt bort från Charkiv, spriten och allt bråk kan man hitta en stunds ro i naturen. Kanske finns det hopp om ett bättre liv åtminstone för några av dem.

Belcea Quartet i Konserthuset 2023

Det är femton år sedan jag först hörde dem, Konserthusets stamgäster Belcea Quartet, och för mig är de alltid välkomna tillbaka! Idag med ett ypperligt program: först Stråkkvartett Ess-dur op 125:1 (1813) skriven av en tonårig Franz Schubert för familjens egna stråkkvartett där han spelade viola. Att ha spelat i ett par år tillsammans med sin far och sina bröder hade redan gett den unge Franz en god insikt i hur man skapar goda klanger och melodier för fyra stråkar, och det märks här. Andra satsen, Scherzo: Prestissimo. Trio, är dessutom mycket roligt och litet vågat.

Stora klanger och harmonier bjöds också på i nästa stycke, Les instants retrouvés - Stråkkvartett nr 2 (2022) av Guillaume Connesson. Programbladet gav en trevlig introduktion till de olika satsernas inspiration. Dock märkte jag inte så stor skillnad mellan första satsens sommartema, andra satsens kompositörsporträtt, tredje satsens oro och fruktan och fjärde satsens självporträtt, men jag gillar att Connesson skapar stora klangbilder utan den aggressivitet som kan kännas som en attack på åhörarens öron i en del moderna verk.

Claude Debussy

Claude Debussys Stråkkvartett i g-moll (1893) var en underbar avslutning på konserten. De roliga och litet fräcka pizzicatolekarna i andra satsen är en fin illustration av att känna och kunna traditionell komposition men vilja röra sig utanför de traditionstyngda fållorna. Men just på plats var första satsen också mycket stor och återhållet känslosam. Debussy är en av mina favoritkompositörer och även om stråkkvartetter inte var hans främsta uttrycksform (detta blev hans enda) är det alltid gott att få höra hans snille.

Transatlantic

Hamnstaden Marseille var porten till friheten för många förföljda judar mellan åren 1940 och 1941. Den välbeställda amerikanskan Mary Jayne Gold använde de medel hon hade - pengar, tid, list, charm - för att köpa/muta till sig biljetter till fartyg mot USA, förfalskade resehandlingar och identiteter, alternativa flyktvägar genom bergen mot Spanien och allt som kunde behövas, med hjälp av journalisten Varian Fry.

Det är en strid ström av tongivande författare, konstnärer och andra intellektuella och kulturella giganter som passerar genom den stora herrgården där de tillfälligt kan gömma sig, och vi kan vara oändligt tacksamma för att deras liv räddades: Hannah Arendt, Marc Chagall, paret Magritte, Marcel Duchamp, Max Ernst vars surrealistiska födelsedagsfest är en underbar distraktion, och flera andra.

Den franska statens nedslag på de flyende och dem som försöker hjälpa dem blir strängare och mer frekventa, och i takt med att Mary Jayne och hennes medhjälpare blir listigare och mer vågade skärps också övervakningen och påtryckningarna mot dem. 

Egentligen råder det ingen tvekan om att smugglingsverksamheten innebar livsfara för alla inblandade, och under seriens gång kommer några liv att spillas. Men ändå har serien Transatlantic en så lätt och glättig ton att allvaret inte lyser igenom som det borde. Man kan lita på att det går bra för de flesta. Därtill får vi några kärlekshistorier, lyckliga och olyckliga, som avledningar från spänningen. Tyvärr gör det Transatlantic till en vacker bagatell.

Riv alla tempel av Henrik Bromander

Under större delen av barndomen är det inget problem att Johan är tjock. Men när han och klasskamraterna kommer i tonåren börjar tävlingen om vem som är tuffast och populärast, och då blir Johan en hackkyckling på vars bekostnad man kan ta poäng. Mobbingen pågår dagligen och är fruktansvärd; påtvingade figher mellan Johan och större killar som utmynnar i stryk och skador som Johan döljer för föräldrarna.

Kroppen är fel, ändra på den. Johan börjar träna och det känns skönt att se kroppen bli större och snyggare. Gymmandet blir mer och mer seriöst, och för att nå sina mål behöver Johan gå till ställen med tunga vikter och rätt inställning hos dem som tränar. Och med tillgång till preparaten som kan hjälpa en att bli så pumpad som männen i bodybuilding-tidningarna.

Efter en stund kom en man emot mig. Han var det största levande väsen jag sett, en tvåmeters jävla hulk med en nacke som var flera decimeter bred och ett klotrunt huvud nedkört i den som en pärla i ett uråldrigt skal. Han presenterade sig som Adde och sa att han var föreståndare för gymmet.

På gymmet finner Johan gemenskap med människor vars mål stämmer med hans, och även några djupare vänskaper. Identiteten formas kring att vara Stor, och likt flera av de andra blir det hans heltidsjobb att bygga sin kropp, med inryckningar på svartjobb där hans kroppshydda kommer till användning: dörrvakt, att röja upp i rivningsområden, och efterhand bara att se hotfull ut i indrivningsärenden.

De tilltagande dopingdoserna listas noggrant och övertygar någon som mig, en tunnis som Johan skulle säga. Att doping är förbjudet svetsar samman de Stora ännu mer mot tunnisarna som skriver lagarna, som gymmar litet halvdant i blänkande lokaler, som inte satsar helhjärtat på att bygga sina kroppar. Det är en styrka i Henrik Bromanders rättframma språk att man tillsammans med Johan upplever världen han skildrar som helt logisk, samtidigt som man ser hur enkelspårig och destruktiv den är.

Åratal av höga doser av förbjudna preparat sliter på Johans kropp och psyke. Efter hand kryper en paranoia in, och våldet som hittills bara varit ett hot tar överhanden vid sämre tillfällen. Henrik Bromanders direkta språk förmedlar både tankar och miljöer tydligt och klart. Det är ingen bra livsväg som Johan har slagit in på men det går att förstå hur svårt det är för honom att vika av från den, även de gånger han har en liten chans att klara det. 

Fler böcker av Henrik Bromander:

Hur vi ser på varandra

Det händer här

Girl in the Machine - Reading på Playhouse Teater

Åh, en maskin som får dig att må bra, som anpassar sig efter vad just du behöver? Det är det nog många som vill ha. Välmående, ljus och värme är vad den skall ge, och av vad vi hör av Polly som har fått en är den så skön att den är beroendeframkallande. Hon drar sig tillbaka från världen och vill bara vara med sin maskin, sin blanka Black Box. Men partnern Owen vill att hon skall stänga av maskinen, och tvivlen växer inom henne själv också.

Så börjar nyheterna komma in: människor låter sina medvetanden laddas upp till maskinens server och lämnar sina livlösa kroppar efter sig. Polly plågas av faran samtidigt som hon känner längtan tillbaka till gemenskapen med maskinen. Samtidigt kommer Owen med rapporter från omvärlden: på sjukhuset där han jobbar får de in så många kroppar efter människor som laddat upp sig att de bränner alla utan urskillning. Å andra sidan finns en rörelse som protesterar mot det, och vill slå ut elektriciteten så att Black Box-servern skall gå ned.

Suspension of disbelief kan göra skillnad när det gäller en del science fiction och fantasy. Låt oss acceptera att maskinens headset faktiskt kan scanna av din hjärna och inte bara kopiera informationen utan tömma dig på ditt medvetande. Men förutom det har pjäsen Girl in the Machine en hel del logiska luckor på ett mer verklighetsnära plan där vi kan jämföra med samhället vi själva lever i nu. Då verkar det otroligt att det inte pågår en större diskussion om vad Black Box gör; om det verkligen placerar ens uppladdade medvetande i en bättre verklighet, vilka som ligger bakom tekniken och vad de har för syfte med det - något illvilligt? På liknande sätt förändrar sig världen utanför huset hastigt från något som i början verkade helt vanligt, till ett autokratiskt samhälle som en snabbt ihopkommen mobb vill rasera.

Jag hade önskat mig fler detaljer och nyanser till det jag listade, samt fler ledtrådar till vad det är med Black Box som lockar en människa så intensivt. Av de anledningarna tycker jag inte att Girl in the Machine är lyckad, vare sig som underhållning eller som diskussionsunderlag. Dock må ingen skugga falla på de två goda skådespelarna Elon Kinberger och Claire Silver som gav texten liv och känsla.

Länk till Playhouse Teaters sida om Girl in the Machine

Guardians of the Galaxy Vol. 3

Universum (i alla fall MCU) är fullt av liv och livsformer som krigar mot varandra eller försöker leva ifred. Inte nog med det, i universum finns också en person som skapar nya livsformer, The High Evolutionary kallad. Han har skapat de gyllene Sovereigns som vi såg i förra filmen, då de anlitade Guardians of the Galaxy för ett viktigt uppdrag. Att våra rockande vänner snuvade Sovereigns på bytet skapade riktigt dåliga vibbar, och nu är en av dem sänd till Knowhere för en dubbelt motiverad hämndaktion.

Ja, knappt hinner filmen börja så susar det in en guldkille och börjar en hård kamp med invånarna på Knowhere. För ovanlighets skull får vi se efterdyningarna efter en sådan där fight där motståndare kastas genom väggar och tak. Fina Knowhere som blivit en tillflyktsort för så många är nu halvt sönderslaget, men vad värre är: Rocket är allvarligt skadad. Och att försöka rädda hans liv riskerar att döda honom, likaväl som skadorna kommer att göra det.

För att rädda honom startar Guardians of the Galaxy en kamp mot klockan och mot de skumma typer som modifierade Rocket från början. Varvat med nutid ser vi extremt hjärtknipande tillbakablickar till Rockets uppväxt som ett av många djur man experimentade på i en kall, skräpig labbmiljö. Det är fint att se hur försökskaninerna och -valrossen finner glädje i vänskapen med varandra! Men det är inte svårt att gissa att det kommer att sluta mycket illa åtminstone för några av dem.

CGI är nog jätteroligt att leka med och kanske försöker varje ny Marvel-film att bräcka den senaste med uppfinningsrika miljöer. Vad sägs om en jättelik rymdkebab? Ett labb i rymden som är byggt organiskt - alltså med en utsida av kött, som våra hjältar förstås måste skära sig in i. På insidan är designen tjusigare, med några roliga undantag.

Humor är förstås fortfarande viktigt i actionfilmer, speciellt i de litet lättsammare Guardians of the Galaxy. Våra vänner käbblar med varandra, klantar sig och hamnar i lustiga situationer. Ett huvudbudskap i filmen är också vänskap och omtanken om den familj man har valt. Där kommer också allvaret in, när allt dras till sin spets och man det gäller att ställa upp för dem som behöver en. Sammantaget är det fläskigt, rockigt, sorgligt och roligt, precis som det skall vara i en Guardians of the Galaxy-film.

Hild av Nicola Griffith

Det finns många anledningar till att det inte är lätt att vara kung i 600-talets Britannien. Först är det det ständiga arbetet med att hålla samman riket, att försöka se var man skall locka till sig en ny allierad och var man skall gå i krig mot en erövrare, eller själv erövra ett grannrike. Därtill måste man vara på sin vakt så att man inte mördas av någon ärelysten rival. Det var vad som hände Hilds far, så nu är hon, systern och modern för tillfället inlemmade i kung Edwins hushåll. Men då tillkommer det tredje och mer vardagliga problemet: att kungen inte stannar på en plats utan reser runt för att bo några månader i taget hos sina undersåtar, tillräckligt länge för att de skall känna sig hedrade men inte så länge att de tröttnar på att försörja kungen.

Hilds mor Breguswith har en plan för att hjälpa kungen med det första problemet och ge familjen en plats vid hans hov: den lilla dottern Hild har visioner som kan ge kungen stöd i viktiga beslut. Hon skickar fram sitt yngsta barn till kungens bord för att göra intryck på honom. "Your mother has built you a place where you can speak your word openly. Now she asks you to use that for her, and for yourself of course."

Flickan kan uttrycka sig väl redan från mycket unga år, och berätta i fascinerande bilder som är tillräckligt tydliga för att ge kungen en idé om vem som är på väg att svika honom eller om ett väderomslag kommer att göra vintern svår. Men är det verkligen visioner Hild har? Hon tittar och lyssnar och lägger saker på minnet, kisar med ögonen och tittar litet från sidan för att se mönstren omkring sig, i naturen och hos människorna. En smak eller en ögonblicksbild från en resa kan vara det som får henne att göra kopplingen till vad som är på väg att hända.

En utsirad bägare fylld med vitt mjöd, den rätta nyansen av blått på klänningen mot Hilds ljusa hår, djuren i gläntan som flyr eller inte bryr sig om människan som ser på dem - boken Hild innehåller många målande scener som inte bara är prydnad utan betyder något, olika i olika sammanhang. Skimrande guld i klädedräkten kan vara det som får kungen att lyssna på en, en annan gång får det bondkvinnan att misstro damen som står framför henne. Beskrivningarna av hur man skördar, ystar, väver, syr och utför andra hantverk visar också hur mycket värde som ligger i tyget till en klänning eller smaken på den smuliga osten.

Människor med för oss underliga namn passerar genom Hilds liv och för kung Edwins skull och för sin familjs plats i hans rike håller hon reda på vilka som är att lita på och vilka som för eller senare kommer att göra uppror. En ny aktör i spelet är religionen nedifrån kontinenten, Kristus och hans präster, och om den nya religionen kan ge nya band med starka länder i Europa. Det är intressant att genom Hild se gamla romerska ruiner, och nu möta det romerska språket som kommer tillbaka till de brittiska öarna. Det är också mycket vackert beskrivet hur de kristna körsångerna berör Hild. Flickan vi möter skall komma att bli helgonet S:ta Hilda, men det kommer att hända i en senare bok i trilogin Light of the World.

Fler böcker av Nicola Griffith:

Ammonite

Slow River

Spear

Riddar Blåskägg & Judith på Folkoperan

Du kunde ha stannat hos din fästman i solbelysta gemak med gyllene tapeter, säger Riddar Blåskägg till sin unga brud. Men nej, Judith ville följa Riddar Blåskägg till hans borg där kyla och mörker härskar. Men väl där vill hon släppa in ljuset och torka ut fukten ur väggarna. Och hon vill öppna alla portar i borgen, alla sju. Motvilligt går Riddar Blåskägg med på det. Först får hon se de grymmaste rummen: tortyrkammaren och vapenkammaren. Räds du? frågar Riddar Blåskägg men hon svarar varken ja eller nej utan går vidare. De följande rummen är skattkammaren, trädgården och Riddar Blåskäggs rike - men allt klibbar av blod. Till och med det vackra och sköna är förstört. Men Judith kan inte hejda sig i sitt uppdrag.

Musiken i Bela Bartóks opera Riddar Blåskäggs borg från 1911 är utsökt melodisk med inslag av fasa, och Julia Sporsén och Johan Schinkler sjunger den kraftfullt i både volym och inlevelse. Scenografin är enkel men effektfull: tunga element formar murar och portar i borgen, och flyttas av två skrämmande varelser vilka ser ut som ett spöke respektive ett monster.

I nästa opera, Judith, får vi också höra de båda Mörkervarelserna tillsammans med en ny Judith, Alexandra Büchel. Nu möter vi en Judith som gjort sig fri från Riddar Blåskägg, eller har hon det? Vi hör henne desperat ropa i falsett unisont med orkestern, och blir tack och lov tröstad i sin värsta ångest av Berättaren (Stina Ekblad), en äldre version av Judith. 

Denna musik av Malin Bång är inte helt lättlyssnad, men blir dock stillsammare och fin i parti Drömsekvens IV och VI där Mörkervarelserna sjunger i vackert kompletterande stereo med varandra, och där Judith börjar ifrågasätta om de här valen hon gjorde verkligen var hennes egna, om de var ett tecken på styrka och om hon inte borde välja ett rikare liv. För om hon följde Riddar Blåskägg i trots mot det ljusa, glättiga; om hon följde Riddar Blåskägg för att rädda honom ur hans mörka, kalla liv och det bara drog ned henne också i mörkret; om hennes eget liv rivs i stycken av att vara bunden till Riddar Blåskägg, då är det dags att leta efter ett annat val att göra där det finns både mörker och ljus.

Länk till Folkoperans sida om Riddar Blåskägg & Judith

Foto: Nadja Sjöström

Korsett

Elisabeth, kejsarinna av Österrike och drottning av Ungern med smeknamnet Sissi, älskades över hela Europa för sin skönhet och charm. Dock kantades hennes liv av tragedier, men styrkan i filmen Korsett ligger i att den inte fokuserar på vare sig höjdpunkter eller djupa sorger, utan på känslorna av att vara inlåst i ett liv både av andra och av sig själv. Den ungdomliga fägringen kommer inte lika naturligt när hon nu närmar sig fyrtio. Det ytterst smala midjemåttet får inte överskridas, och om centimetrarna på måttbandet blir för många ropar hon på sällskapsdamen Ida som kan dra åt korsetten hårdare än påkläderskorna.

De officiella plikterna är en plåga hon ibland lyckas tråckla sig ur, till folkets besvikelse och även makens, kejsar Franz Josef. Men de eviga komplimangerna insvepta i förväntningar och ibland nästan förolämpningar tär på psyket, liksom middagarna - aldrig ser vi henne så uppgiven som vid middagsbjudningarna. Det är svårt att säga vilken syn som är sorgligast, de läckra efterrätterna hon inte får röra eller de lövtunna apelsinskivor som är det enda hon tillåter sig att äta.

Vad kan allas lilla Sissi göra för att känna sig fri? Hälsa på sin syster i England, men då surras det om ridläraren hon tycks ha ett alltför nära förhållande med. Och samtidigt ser hon i ögonvrån hur maken har förhållanden med andra kvinnor. Men låt oss inte försjunka i enbart ömkan för den priviligerade kvinnan, vi får också se ögonblick av glädje och frisläppthet och då och då skratta tillsammans med henne.

De anakronistiska inslagen blir alltmer frekventa mot slutet av filmen; till en början kan man tro att de moderna inredningsdetaljerna bara råkade vara kvar, men efter hand är de uppenbarligen ditställda med flit. Det lär också vara en tanke med att många scener är inspelade i vackra byggnader där färgen flagnat på väggarna på ett sätt som nog inte dåtidens aristokrater tillåtit när de levde där. Istället utgör de en motsats till kostymfilmer där allt är så prydligt och perfekt (och historiskt korrekt) förevisat att det verkar som en uppvisning, inte människors verkliga liv. Dock har regissör och manusförfattare Marie Kreutzer har skapat en berättelse som börjar i fakta och sedan rör sig mer och mer mot fantasi och frigörelse för Sissi, och det är skönt att se!