Mer humor, mer explosioner! Star-Lord Peter Quill är tillbaka med ett nytt blandband - ingen ooga-chakka utan mjukare, smörigare låtar från 70- och 80-talet. Men action-reglaget är uppdraget till elva, från första scenen till näst sista. Personligheterna i Guardians of the Galaxy är också mer renodlade efter vad som gick hem i första filmen; tvättbjörnen Rocket är pillemarisk och litet klantig, och store, tunge Drax är snäll och glad och skrattar åt allt. Syskonrivaliteten mellan Gamora och hennes hämndlystna syster Nebula går som en blågrön explosiv tråd genom hela filmen. Och Groot! Hur fantastiskt söt är han inte som en liten Baby Groot, med stora ögon och ett kroppsspråk som en femåring!
Teamet utför ett uppdrag åt det gyllenskimrande sovereign-folket, och slår ihjäl en stor best för att skydda några ovärderliga batterier - vilka Rocket sedan stjäl, och drar på sig soverign-folkets vrede vilket också löper som en guldfärgad tråd genom hela filmen. På jakt efter Guardians of the Galaxy skickar de Yondu Udonta och hans rymdpirater Ravagers, de som stod för pojken Star-Lords hårdhänta uppfostran efter att de plockat upp honom från jorden.
Men nu dyker Peter Quills riktiga pappa upp, den han längtade efter som pojke, både på jorden och på Ravagers skepp! Han spelas med inlevelse av Kurt Russell, den förste av de gamla actionskådisar som dyker upp i Guardians of the Galaxy Vol. 2. Som vi misstänkte i första filmen så är det något speciellt med Peter Quill, och nu får vi veta det; hans far är en Celestial, ett väsen med makt att bygga en egen planet och mycket mer, och det vill han dela med sin nyfunne son. Det låter för bra för att vara sant. Och det är bara uppladdningen den fyrverkeriartade actionsekvens som utgör den sista stora urladdningen i filmen.
Filmen bjuder på mycket varierad och skön scenografi. Där finns den stela Sovereign-världen, det litet skrotiga Guardians-skeppet, det skitiga men spännande formade Ravagers-skeppet som litet grand liknar en skalbagge, och så den magnifikt färgade och mönstrade världen som är och är skapad av Ego, Peter Quills far. (Och allt ovanstående kan sprängas i självlysande smågrus när som helst.)
I filmen finns inte bara humor och kamratskap, utan en hel del dödande. Det är många kroppar som faller i slow motion eller genomkorsas av en imponerande rödlysande pil. Men det sker alltid utan att kameran frossar i blod och smärta, så någorlunda "familjevänligt" är det. En av alla de döda varelserna får en imponerande begravning med sörjande åskådare, medan de andra faller ur bild snabbt och lätt. Det finns några scener av trevande vänskap och kärlek i filmen, men de lyfter den inte till något mer än ett underhållande två och en halv timmes fyrverkeri, men det är tillräckligt.
Teamet utför ett uppdrag åt det gyllenskimrande sovereign-folket, och slår ihjäl en stor best för att skydda några ovärderliga batterier - vilka Rocket sedan stjäl, och drar på sig soverign-folkets vrede vilket också löper som en guldfärgad tråd genom hela filmen. På jakt efter Guardians of the Galaxy skickar de Yondu Udonta och hans rymdpirater Ravagers, de som stod för pojken Star-Lords hårdhänta uppfostran efter att de plockat upp honom från jorden.
Men nu dyker Peter Quills riktiga pappa upp, den han längtade efter som pojke, både på jorden och på Ravagers skepp! Han spelas med inlevelse av Kurt Russell, den förste av de gamla actionskådisar som dyker upp i Guardians of the Galaxy Vol. 2. Som vi misstänkte i första filmen så är det något speciellt med Peter Quill, och nu får vi veta det; hans far är en Celestial, ett väsen med makt att bygga en egen planet och mycket mer, och det vill han dela med sin nyfunne son. Det låter för bra för att vara sant. Och det är bara uppladdningen den fyrverkeriartade actionsekvens som utgör den sista stora urladdningen i filmen.
Filmen bjuder på mycket varierad och skön scenografi. Där finns den stela Sovereign-världen, det litet skrotiga Guardians-skeppet, det skitiga men spännande formade Ravagers-skeppet som litet grand liknar en skalbagge, och så den magnifikt färgade och mönstrade världen som är och är skapad av Ego, Peter Quills far. (Och allt ovanstående kan sprängas i självlysande smågrus när som helst.)
I filmen finns inte bara humor och kamratskap, utan en hel del dödande. Det är många kroppar som faller i slow motion eller genomkorsas av en imponerande rödlysande pil. Men det sker alltid utan att kameran frossar i blod och smärta, så någorlunda "familjevänligt" är det. En av alla de döda varelserna får en imponerande begravning med sörjande åskådare, medan de andra faller ur bild snabbt och lätt. Det finns några scener av trevande vänskap och kärlek i filmen, men de lyfter den inte till något mer än ett underhållande två och en halv timmes fyrverkeri, men det är tillräckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar