Uffizierna i Florens

Man börjar på övre våningen av Uffizierna och leds av pilar genom många salar med mycket och vacker konst. Det vill säga, först står man i kö tillsammans med andra förväntansfulla konstälskare och går sedan uppför några trappor så att ens lekamen är uttröttad och själen vänd mot de eviga värdena. Där finns så många unika, världskända och älskade verk som Botticellis Venus och även hans Våren, Michelangelos fascinerande Medusahuvud och Artemisia Gentileschis kraftfullt karvande Judith. Det var underbart att få se dem men jag vill passa på att berätta om mindre kända verk som drog till sig min uppmärksamhet av olika anledningar.

Först går man dock bland altartavlor, triptyker och andra avbildningar av Jungfru Maria med Jesusbarnet. Man får se många milda leenden på stiliserade ansikten kransade av gyllene glorior, bland annat i Pietro Lorenzettis Madonna and Child with Eight Angels (1340). Här tycker jag om hur Jesusbarnet lägger sin hand på Maria, officiellt kanske för att välsigna henne, men i en gest som vi känner igen från när bebisar vill klämma och undersöka vad de ser för att lära sig mer om världen.

Ambrogio Lorenzetti målade 1327-32 fyra bilder som visar hur Sankt Nikolaus i hemlighet hjälper tre fattiga flickor med hemgiften, blir vald till biskop av Myra, återuppväcker ett barn och räddar Myra från hungersnöd.

Fra Giovanno de Fiesole kallad Beato Angelico fångade min blick. I det myckna guldet ger han mänsklighet åt Jungfru Maria som håller Jesusbarnet (1435) och även i hennes utkorning av den fullkomnade Jesus tillsammans med änglarna och helgonen i himlen. Han kunde förena den medeltida guldgrunden med renässansperspektivet och gav också liv och stillsam estetik åt ansiktena han målade. Se på de många och olika ansiktena i den mittersta tavlan! Men ännu mer spännande är nog Stories from the Lives of the Holy Fathers in the Desert (Thebeid) (1420), som skildrar hur många eremitmunkar under det första seklet efter Kristus drog sig undan för kontemplation utanför staden Thebes, men ändock behöver bruka jorden och arbeta på andra sätt arbeta för att få sin dagliga föda.

I Andrea Mantegnas triptyk med scener ur Kristi liv lade jag märke till att alla änglarna i den vänstra panelen och några av dem i den mittersta är röda. Senare såg jag några änglar med röda respektive rosa vingar (1451-53) av Francesco di Stefano kallad Pesellino. (De var tre, men den röda längst till vänster i raden fick inte plats på min bild.)

Bland de många kristna motiven fanns också några scener hämtade ur den romerska mytologin, och historien om Leda och svanen återkom ett par gånger. Jag gillade tavlan av Francisco Melzi som visar en stolt och glad Leda som ser ned mot sina två nykläckta par av tvillingar medan hon håller om en kraftfull svan (1505-07).

Det bör förstås noteras att den romerska och grekiska mytologin varit närvarande hela tiden, då korridorerna mellan tavelrummen visar skulpturer från antiken. Det vill säga, ofta har bara ett fragment från för tvåtusen år sedan bevarats, men kompletteras på 1500- eller 1600-talet av dåtida konstnärer som fått chansen att mäta sig med forna mästare och visa sin skicklighet i att skapa livfulla kroppar och tygdraperingar. Ett av de fina verken, som var populärt på sin tid, är Ganymedes och örnen (en förklädd Jupiter) som skall ta honom till Olympen. Ett annat verk visar en kvinna som rider på en sjöhäst, en häst med simfötter och svans användbar för simning.

Kvinnan Niobe skröt om att hon hade fler barn än gudinnan Latona vilket väckte gudinnans raseri. Till hämnd beordrade hon sina barn Apollon och Artemis att döda Niobe med alla sina barn. I ett rum ser vi Niobe och alla barnen skräckslaget blickande mot himlen med utsträckta armar för att värja sig mot sin kommande död. Statyerna återupptäcktes år 1583 i Rom och fördes till Florens 1770 där storhertigen Pietro Leopoldo lät ställa i ordning det grandiosa rum där familjens sista stund bevarats i sten.

Jungfru Maria bar och födde Jesus Kristus, och ammade och skötte om honom - och tillbad honom också som sin herre och frälsare. Det finns flera fina tavlor som visar det senare, såsom Filippino Lippis (1478-80) där Jesusbarnet tittar tillbaka med en litet förundrad blick, och Antonio Allegris kallad Correggio (1524-26) där det lilla barnet lekfullt tar tag i sin mors mantel som han också ligger på.

I den här tavlan från 1492-96 av Luca Signorelli gillar jag de två moderiktiga herrarna som står sist i kön för att visa sin vördnad för Jesusbarnet, och sina tjusiga hosor för världen.

Den lilla ängeln har fått tag i en luta som är för stor för den, men vill verkligen spela... eller är det någon som börjar bli trött i tavlan från 1521 av Giovanni Battista di Jacopo kallad Rosso Fiorentino? I vilket fall som helst är det charmerande.

I den här tavlan föreställande Madonnan och Barnet på tronen flankerade av Franciskus och Antonio av Padua gillar jag hur blickarna skickas åt olika håll i triangulära former. Det är nästan så att man kan se spår av synfälten i tavlan från 1500-02 av Francesco Raibolini kallad Francia.

Giovanni di Medici var Eleonora av Toledos och Cosimo I:s fjärde barn och därför ämnad åt en karriär i kyrkan, vilket hans röda kläder redan visar och vilket sedan blev sant. I handen håller han en steglitsa vilket symboliserar Kristi lidande. Men se så härligt han skrattar, den trinde lille gossen! Agnolo di Cosimo kallad Il Bronzino målade tavlan år 1545.

C:a 1550 målade Giorgio Vasari denna vackra tavla med motiv av herdarnas tillbedjan inför Jesusbarnet - vår Frälsare som lyser av sin helighet. 

Alessandro Allori målade 1595 den litet skrämmande bilden av hur Jesus går på vattnet och Petrus, när han nästan är framme, tappar i tron och ena benet sjunker ned. Fascinerande!

Tizian, Rafael, Michelangelo och många andra viktiga konstnärer har jag utelämnat här fastän jag njöt av deras verk inne i museet. Jag vill inte överdriva och säga att jag mot slutet av dagen kände mig som Adam och Eva som drivs ut från paradiset i Tintorettos tavla (1550) ovan, när det var dags för mig att lämna Ufficierna. Istället var jag mycket mätt och nöjd, och lycklig över den stora samlingen av konsthistoria och kulturskatter som jag och många andra gick runt och hänfördes av.

Länk till Ufficierna