torsdag 16 maj 2019

Trail of Lightning av Rebecca Roanhorse

Isarna smälte och vattnet steg och dränkte stora delar av världen. Det har gått ett tiotal år, men många märktes av sorg över nära och kära som dog eller kanske bara försvann när områden tappade kontakten med varandra. Dinétah, det tidigare Navajo-reservatet, är isolerat från omvärlden med flit. De höga murarna kring området är rest med magisk kraft av de uråldriga väsen som kommit tillbaka från glömskan. Människorna på området lever någorlunda väl, om än inte högteknologiskt.

Förutom, förstås, att det finns monster som då och då dödar människor. Men med återkomsten av magi i världen väcktes också klan-betingade krafter hos en del utvalda. Maggie Hoskins har krafter, nedärvda och koncentrerade i hennes kropp, som gör henne till en stark monsterdödare. Under några år var hon dessutom lärjunge hos Neizghání, en av de gamla gudarna och den störste monsterdödaren av alla. Men krafterna och den gemensamma historien med Neizghání ger inte Maggie någon status eller välvilja, utan en respektfylld rädsla. Ändå är det henne man vänder sig till när en ny sorts monster har tagit ett av byns barn. Jakten på monstret, och sedan på den som manat fram det, leder Maggie in i farliga men ibland lockande situationer medan hon och vi lär sig mer om världen, människorna och väsendena som finns där.

Rebecca Roanhorse gör ett gott jobb med att beskriva Maggies, och andra utvaldas, krafter som något som inte kommer gratis, och vars effekt kan vara oväntat svår både för bäraren och de som utsätts för dem. Än mer fascinerande beskriver hon Neizghání och skojarguden Ma'ii; båda framstår som kraftfulla och farliga, som om de har en egen logik och leker med krafter som kan förgöra en. Maggies längtan och känsla av förlust som fått henne att stanna i tiden efter att Neizghání lämnade henne för ett år sedan känns också tydligt. Jag gillar hur berättelsen inte verkar röra sig över så stora ytor, utan låter Maggie och hennes nye hjälpare Kai upptäcka nya (ofta skrämmande) lager i landskapet där de lever.

Det har riktats kritik mot Rebecca Roanhorse från människor inom Navajo-kollektivet. Kritiken gäller att hon skriver om Navajo-kulturen när hon själv inte är Navajo (hon har rötter från Ohkay Owingeh Pueblo men är gift med en Navajo-man). Man kritiserar också att hon i sin historia använder sig av delar ur myterna som är menade att vara hemliga, och att hon använder sig av dem för våld i underhållningssyfte när kulturen i grunden är fredlig. Som utomstående och mångårig läsare av fantasy och science fiction kan jag bara säga att Roanhorses beskrivning av myterna och människorna känns respektfull, och att hennes användande av fantastiska element ur Navajo-legenderna ligger i linje med hur andra myter och traditioner används i fantasyberättelser. Men det är självklart viktigt att lyssna på kritiken från människor som fått se sig orättvist beskrivna i århundraden redan.

Inga kommentarer: