Det är ett grymt öde att vara firad operasångerska och förlora sin röst. Inte bara levebrödet försvinner, utan glädjen i att få sjunga så att hela kroppen fylls av tonerna. Och när jublet och beundrarna försvinner så kan det kännas bäst att stänga sig inne och inte träffa någon.
Det var vad Régine Saint Laurent (Elin Rombo) gjorde när hennes röst sprack under andra framförandet av Aliénor, operan och stjärnrollen som specialskrevs för henne. Betjänten Philippe (Jeremy Carpenter) har varit hos henne i tio år och minns hur eftersvärmad hon var och hur hon överöstes med dyra gåvor. Nu har Picasson ovanför spisen måst försvinna. Men mycket är kvar i den fina lägenheten med blommiga tapeter, bland annat klänningar från operaföreställningar, vackra och lysande och med viskningar från den stora världen på operans scengolv.
Men så kommer en ung journalist, André Letourner (Conny Thimander) på besök för att intervjua denna tidigare operastjärna. Han har med sig inspelningen från det första och enda fullständiga framförandet av Aliénor. Som ung (yngre) ville han själv bli tenor, men konkurrensen var för hård. Nu blir Régine inspirerad och börjar sjunga ur operan, och minsann, André kan Alfénors stämma och svarar henne. Det är innerligt och rörande att höra och se dem båda!
En fördel med att se en inspelning av operan Prima Donna istället för att vara på plats, är närbilderna av Régine när hon oroligt prövar om rösten bär. Husan Marie och framför allt Philippe oroar sig för henne när hennes hopp nu väcks och blivit så starkt. Men när Régine i ensamhet prövar sina vingar blir musiken till verklighet, hon kan stiga in och låta sig omvärvas av den höviska kärlek som Aliénor stod för, och magin och lyckan lyser ända hem till oss åskådare vid våra TV-apparater och skärmar.
Rufus Wainwrights musik är mycket melodisk och ljuvlig att lyssna på. För scenerna ur Aliénor ändrar den karaktär och blir skir och trolsk. Alla sångare gör sina roller väl; såväl stämmor, inlevelse som samspel är pricksäkert och fint att se. Régines 1970-talsvåning är dekorerad och inredd med många kärleksfulla detaljer, och det är vackert att se när väggarna brister för att ge rum åt de vidder som musiken och fantasin kan skapa. Klanger och enskilda toner är väl fångade från framförandet på Kungliga Operans stora scen, och det är roligt att många fler får chansen att ta del av Prima Donna fastän vi inte får komma till operahuset.
Länk till Operans sida om Prima Donna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar