Romantiska ryska klanger låter det som från soloviolinistens första toner i Sergej Prokofjevs Violinkonsert nr 1 (1916-17). Men musiken går vidare, från de isande klangerna i första satsen till modernare, hetsigare toner, litet av det slag som Gershwin skulle plocka upp nästan tio år senare. När jag sedan tycker mig höra fågelsång är det inte från träden under en skogspromenad utan snarare från burfåglar i en exotisk vinterträdgård. Just det här stycket hade nog gjort sig bättre på plats, inte förvisat till strömmat ljud hem till soffan där de höga tonerna lätt blir skärande. Men kvällens solist, armenisk-österrikiske Emmanuel Tjeknavorian, spelar skickligt och är väl samspelt med Kungliga Filharmonikerna.
 |
| Rafael Payare (Foto: Jan-Olav Wedin) |
Verklig naturlyrik kommer därnäst, i Antonín Dvořáks stora, generösa Symfoni nr 8 (1890). Från de återkommande flöjtinsatserna över hela orkesterns rika klanger är musiken glädjerik och ofta lekfull. Det är osäkert om det beror på orkestern, min dator eller mina öron när fiolerna ibland låter osäkra, men på det stora hela leder dirigenten Rafael Payare Kungliga Filharmonikerna genom denna fina natur- och kulturupplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar