Skönhet är ett sår av Eka Kurniawan

Tjugoett år efter att hon dog reser sig Dewi Ayu ur sin grav och återvänder till sitt hem i den fiktiva indonesiska staden Halimunda. Hon hade fött tre vackra döttrar men när den fjärde graviditeten gav sig till känna önskade hon inget annat än att få en ful, ful dotter och hennes önskan gick i uppfyllelse. Utan att se på sin stackars dotter gav hon henne namnet Skönhet och valde sedan att dö, vilket tog ett tag men sedan lyckades. Efter den här överraskande inledningen rör sig berättelsen tillbaka i tiden och återkommer inte förrän på de sista sidorna.

Boken Skönhet är ett sår inleds med ett citat från Don Quijote, och berättelsen är minst lika burdus och brutal som den om Riddaren av den sorgliga skepnaden, ja, faktiskt mer. Våld ligger alltid nära till hands, ännu oftare död för någon annans hand, och därtill väldigt mycket sex, våldtäkter och prostitution. Och äktenskap mellan ovilliga människor mest på trots. Bit för bit får vi veta mer om några av Dewi Ayus föregångare; hennes eget liv som tvångsprostituerad under den japanska ockupationen och senare som Halimundas bästa hora; döttrarnas födelse och de män de en efter annan gifter sig med. Historierna berättas på det korthuggna sättet man berättar sagor och legender, med en handlingskraftig huvudperson, en stor mängd statister och några instuckna detaljer som skapar stämning, som här om Kliwon, en av Dewi Ayus blivande svärsöner:

När han fyllde sjutton var hans liv enastående och fantastiskt. Han gick klädd i utsvängda långbyxor och mörka skjortor, och med skor som sken av puts. Flickorna följde honom vart han än gick, likt släpet på en bröllopsklänning. De förälskade sig i honom och överöste honom med gåvor som staplades på varandra och fick huset att likna en andrahandsbutik. Utan att oroa sig det minsta för någonting festade de nästan varnde kväll, hos vem som helst och var som helst. Hans killkompisar älskade också honom, eftersom han aldrig behöll flickorna för sig själv. Och så levde de sina liv. Under de åren var Kliwon och hans vänner antagligen de allra lyckligaste i staden.

Det här blir inte så litet enahanda i en bok på över femhundra sidor; de få försöken till fördjupningar av personligheterna känns påklistrade och otillräckliga. Framställningen är tryfferad med oneliners som inte alltid övertygar, som:

"Endast militärer är rädda för att dö", sade kamrat Kliwon, "därför att om de inte var rädda skulle de inte behöva bära några vapen."

Det är i viss mån Indonesiens historia vi får läsa i Eka Kurniawans bok: först de holländska kolonisatörerna, sedan den japanska ockupationen, så kommunistuppror och gangstervälde. Alla skeden leder till mer våld, många många döda, frekventa besök på horhuset och då i synnerhet hos Dewi Ayu, och så komplicerade kärleksförhållanden för hennes döttrar. Det är litet snaskigt hur ofta vi får läsa om sköna nakna flickkroppar som antingen våldtas eller frivilligt ges till äldre män av svårbegripliga anledningar. Jag kan föreställa mig att Eka Kurniawan berättar i en burlesk tradition som gillas i Indonesien, även om hans roman lär ha skapat en del kontroverser när den först gavs ut, men även med det i bakhuvudet kan jag inte riktigt uppskatta hur människor beter sig ologiskt, övernaturligheter kastas in i handlingen när de behövs, och den mycket löst ihopfogade berättelsen om några hjältar och antihjältar som lever för att leverera dräpande repliker under udda omständigheter.