Martin Tode har varit en engagerad vissångare och -kompositör sedan ungdomsåren. Tillsammans med Mikael Röhstö (bas) och Magnus Grenfeldt (gitarr och stämsång) bjöd han in till en viskväll; en historisk exposé som slutade i egenkomponerade nummer. Scenen var varmt dekorerad med stora kandelabrar och en låtsasbrasa bakom musikerna, som om vi var inbjudna till ett ombonat hem.
Bellman får man aldrig glömma! Det är förstås tacksamt att börja med honom, men extra trevligt att istället för någon av de mest kända sångerna få höra en mindre känd men minst lika underhållande, om när det brann hos Movitz och det var bråttom att rädda instrumenten. Innan vi lämnade 1700-talet fick vi också höra Anna Maria Lenngrens korta och smarta verser om Cornelius Tratt.
Visor sjungs ju inte bara av kompositören utan sprider sig förhoppningsvis och tolkas av andra. Frödings översättning av Robert Burns poesi följdes av Frödings Strövtåg i hembygden som också sjungits av Mando Diao. Andra viktiga stämmor ur visans värld som sjöngs fram på scenen var Ulf Peder Olrog, Dan Andersson (i snabbt men värdigt tempo), Lasse Lucidor och Cornelis Vreeswijk. Jag gillar verkligen att Martin & Direktionen, som de kallar sig, inte väljer att lägga an en tidstypisk ton utan spelar visorna från alla seklen som ett modernt akustiskt gitarr-bas-band. Därtill är det en lisa att Martin Todes röst är långt från de affekterade trubadurstämmor som man så lätt tröttnar på, och istället låter avslappnad och naturlig.
Första akten var resan genom historien. I andra akten kom verken från egen penna; först en visa skriven av brodern, sedan Martin Todes sånger från vardagen. Hans berättelser från familjelivet gör sig väldigt bra i visform; ögonblicksbilder från krångel och glädje, tillfällen som kanske inte är världsavgörande men känns väldigt viktiga just då. De är personliga, men man kan leva sig in i dem och ofta känna igen sig.
Större ambitioner hade på flera sätt visan Champagnegaloppen; samhällskritisk och mer abstrakt text, fin melodi och komplicerade harmonier. Den följdes av kommentaren "Vi tar en enkel melodi om barnen istället", men sången om när dottern Lina börjar skolan var möjligen enklare, men allt annat än simpel; fin melodi och komp gjorde den till ännu en hörvärd visa.
Var det sista numret? Nej, det ville inte publiken! Vi fick två covers som extranummer; en låt av Joni Mitchell och Beatles intrikata Norwegian Wood med egen text. Så slutade en mycket uppskattad kväll.
Bellman får man aldrig glömma! Det är förstås tacksamt att börja med honom, men extra trevligt att istället för någon av de mest kända sångerna få höra en mindre känd men minst lika underhållande, om när det brann hos Movitz och det var bråttom att rädda instrumenten. Innan vi lämnade 1700-talet fick vi också höra Anna Maria Lenngrens korta och smarta verser om Cornelius Tratt.
Visor sjungs ju inte bara av kompositören utan sprider sig förhoppningsvis och tolkas av andra. Frödings översättning av Robert Burns poesi följdes av Frödings Strövtåg i hembygden som också sjungits av Mando Diao. Andra viktiga stämmor ur visans värld som sjöngs fram på scenen var Ulf Peder Olrog, Dan Andersson (i snabbt men värdigt tempo), Lasse Lucidor och Cornelis Vreeswijk. Jag gillar verkligen att Martin & Direktionen, som de kallar sig, inte väljer att lägga an en tidstypisk ton utan spelar visorna från alla seklen som ett modernt akustiskt gitarr-bas-band. Därtill är det en lisa att Martin Todes röst är långt från de affekterade trubadurstämmor som man så lätt tröttnar på, och istället låter avslappnad och naturlig.
Första akten var resan genom historien. I andra akten kom verken från egen penna; först en visa skriven av brodern, sedan Martin Todes sånger från vardagen. Hans berättelser från familjelivet gör sig väldigt bra i visform; ögonblicksbilder från krångel och glädje, tillfällen som kanske inte är världsavgörande men känns väldigt viktiga just då. De är personliga, men man kan leva sig in i dem och ofta känna igen sig.
Större ambitioner hade på flera sätt visan Champagnegaloppen; samhällskritisk och mer abstrakt text, fin melodi och komplicerade harmonier. Den följdes av kommentaren "Vi tar en enkel melodi om barnen istället", men sången om när dottern Lina börjar skolan var möjligen enklare, men allt annat än simpel; fin melodi och komp gjorde den till ännu en hörvärd visa.
Var det sista numret? Nej, det ville inte publiken! Vi fick två covers som extranummer; en låt av Joni Mitchell och Beatles intrikata Norwegian Wood med egen text. Så slutade en mycket uppskattad kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar