Charlie Kaufman har skrivit och regisserat så många egensinniga filmer som jag gillar - Being John Malkovich, Adaptation och Synecdoche, New York med flera. Att han valt att göra sin nya film Anomalisa i stopp-start-teknik med dockor lät ännu mer lockande. Jag såg fram emot vad han ville berätta som skulle göra sig bättre med hjälp av dockor än med mänskliga skådespelare. En bit in i filmen började jag tvivla. Hur intressant skulle historien vara om man reducerade den till några rader, och är det utanpåverket med dockorna som skall göra filmen? Men där var jag skeptisk i onödan.
Saken är den att alla förutom huvudpersonen, Michael Stone, har exakt samma ansiktsform och röst av samma skådespelare (Tom Noonan). Det är ett tecken på den djupa depression och själsliga förvirring som Stone befinner sig i. Extra ironiskt, med tanke på att han är eftersökt författare och föredragshållare i självhjälpsgenren. Ännu ett konvent på ännu ett hotell bland ännu några hundra anonyma åhörare späder på känslan av alienering i en oförstående värld.
Dockorna är ytterst välgjorda och rör sig fint. Michael Stone har ett uttrycksfullt ansikte (som inte liknar David Thewlis, som gör rösten). Det är en fröjd i sig att se dockornas kroppsdelar och anletsdrag röra sig i rent vardagliga rörelser, som att ta av sig kläderna och tvåla in sig i duschen. Ibland störs blicken dock av skåran mellan övre och undre halvan av dockhuvudet, som ser ut som en glasögonskalm. Men det brottet mot det verklighetstrogna gör förstås sitt till för stämningen av overklighet.
Till och med frun och sonen där hemma, hör vi på rösterna i telefonen, är en del av den anonyma massan som Stone inte får kontakt med. Men så sker underverket! Genom hotellrumsdörren hör han en kvinnas röst, en personlig röst som inte låter som alla andras! (Rösten görs av Jennifer Jason Leigh.) Han kastar sig ut och får tag i henne, lilla Lisa, anomalin i hans grå värld, Anomalisa. Varje ögonblick med henne är livsviktigt, men så känsligt. Hur skall han göra för att närma sig? Hur skall hon reagera? De är båda blyga och fumliga; "Förlåt!" - "Det gör inget!" är de vanligaste orden under större delen av deras konversation.
Lisa jobbar på ett call center i en småstad, och lever ett ensamt, stillsamt liv. Det är fint hur hennes personlighet tecknas upp medan Michael lyssnar på hennes röst medan hon berättar. Hon lever ett ytterst vanligt liv, och är så osäker på sig själv, men i Michaels ögon eller snarare öron är hon unik. Ändå är det ingen känsla av lyckligt slut som infinner sig. Hur länge skall den här såpbubblan av lycka hålla? De två är så olika, och utanför Michaels hotellrum ser alla andra människor fortfarande likadana ut.
Det är ändå bättre att Anomalisa inte blir den enkla lösningen på Michaels problem. Hans sinnestillstånd är så tungt och svårt, och han har helt klart känt så under lång tid, att det vore en lögn att tro att en enda person skall kunna komma med räddningen. Och stackars den personen i så fall, hur mycket skulle inte hänga på henne! Anomalisa är en sorglig film, men ärlig. Den är också originell och sevärd för sin drömska stämning och för de känslor den skakar fram.
Saken är den att alla förutom huvudpersonen, Michael Stone, har exakt samma ansiktsform och röst av samma skådespelare (Tom Noonan). Det är ett tecken på den djupa depression och själsliga förvirring som Stone befinner sig i. Extra ironiskt, med tanke på att han är eftersökt författare och föredragshållare i självhjälpsgenren. Ännu ett konvent på ännu ett hotell bland ännu några hundra anonyma åhörare späder på känslan av alienering i en oförstående värld.
Dockorna är ytterst välgjorda och rör sig fint. Michael Stone har ett uttrycksfullt ansikte (som inte liknar David Thewlis, som gör rösten). Det är en fröjd i sig att se dockornas kroppsdelar och anletsdrag röra sig i rent vardagliga rörelser, som att ta av sig kläderna och tvåla in sig i duschen. Ibland störs blicken dock av skåran mellan övre och undre halvan av dockhuvudet, som ser ut som en glasögonskalm. Men det brottet mot det verklighetstrogna gör förstås sitt till för stämningen av overklighet.
Till och med frun och sonen där hemma, hör vi på rösterna i telefonen, är en del av den anonyma massan som Stone inte får kontakt med. Men så sker underverket! Genom hotellrumsdörren hör han en kvinnas röst, en personlig röst som inte låter som alla andras! (Rösten görs av Jennifer Jason Leigh.) Han kastar sig ut och får tag i henne, lilla Lisa, anomalin i hans grå värld, Anomalisa. Varje ögonblick med henne är livsviktigt, men så känsligt. Hur skall han göra för att närma sig? Hur skall hon reagera? De är båda blyga och fumliga; "Förlåt!" - "Det gör inget!" är de vanligaste orden under större delen av deras konversation.
Lisa jobbar på ett call center i en småstad, och lever ett ensamt, stillsamt liv. Det är fint hur hennes personlighet tecknas upp medan Michael lyssnar på hennes röst medan hon berättar. Hon lever ett ytterst vanligt liv, och är så osäker på sig själv, men i Michaels ögon eller snarare öron är hon unik. Ändå är det ingen känsla av lyckligt slut som infinner sig. Hur länge skall den här såpbubblan av lycka hålla? De två är så olika, och utanför Michaels hotellrum ser alla andra människor fortfarande likadana ut.
Det är ändå bättre att Anomalisa inte blir den enkla lösningen på Michaels problem. Hans sinnestillstånd är så tungt och svårt, och han har helt klart känt så under lång tid, att det vore en lögn att tro att en enda person skall kunna komma med räddningen. Och stackars den personen i så fall, hur mycket skulle inte hänga på henne! Anomalisa är en sorglig film, men ärlig. Den är också originell och sevärd för sin drömska stämning och för de känslor den skakar fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar