Det fyra man starka bandet äntrar scenen. Pianisten spelar ett intro, sedan börjar mannen spela som är både trummis, sångare och kvällens publikdragande namn: Jamison Ross. Först bara trumrytmer, därefter kommer resten av musikerna in och tar för sig, i tur och ordning, litet sökande och trevande. Jamison Ross sjunger en ordlös sång som övergår i variationer över vinjettmelodin från Cheers: "don't you wanna go / where everybody knows your name / and they're always glad you came..."
Första låten Epiphany följs av Emotions, båda från plattan Jamison som nominerades till en Grammy för Best Jazz Vocal Album. Jamison Ross berättar generöst mellan låtarna om sin bakgrund, om jazz och annan musik som influerat honom, hur han tänkte när han skrev låtarna - Emotions handlar om en artists dagliga kamp för att hitta sin väg oc skapa. Sedan spelar de Martha's Prize, även den från skivan, en mycket fin instrumentallåt där det hörs hur begåvade och samspelta musikerna är. De är barndomsvänner och har spelat tillsammans sedan de gick på college i Florida, men det är inte ett halvbra kompisgäng utan fyra skickliga instrumentalister vi hör. Rick Lollar spelar flera långa, fantastiska gitarrsolon. Chris Pattishall på piano spelar också vackra solon och illustrerar ofta Jamison Ross mellansnack med passande melodier. Basisten, vars namn undflyr mig, spelade stadigt och initierat under hela konserten, och blommade upp i ett rikt solo mot slutet av konserten.
Första set avslutas med en lång, långsam version av Sack Full of Dreams, en låt Jamison Ross skrev som motvikt till de sorgliga händelser vi ser på nyheterna. Som för att understryka hoppet övergår låten i We Shall Overcome på slutet. Ross har en stor, vacker soulröst, och även om jag bäst tycker om låtarna där den ramas in av de hetsigare jazztoner, känns det som ett underverk när han sveper in publiken i sin starka, känslofyllda sång.
Första låt i andra set är den som blivit mest populär från skivan, trots att den inte var hans egen favorit: These Things You Are To Me, skriven av Carmen Lundy, den som upptäckte Jamison Ross och tog honom med på turné när han var ung och ny i musikvärlden. En annan sång som Ross och bandet framför innerligt och äkta är Don't Go To Strangers, som Etta Jones gjorde känd.
Det finns ett tydligt inslag av blues i mycket av Jamison Ross musik, och även om den sidan inte hör till mina favoriter, så är bluesen intensivt uppskattad av den övriga publiken på Fasching. Efter en extra lång och stillsam Bye Bye Blues kommer en litet mer jazzig och hetsig variant av Deep Down In Florida. Den låten är en så härlig anomali, eftersom melodin och harmonierna helt klart är blues, men texten handlar om att solen alltid skiner, och att han skall ta flickvännen till stranden... Roligt! Don't Stop Til You Get Enough smyger bandet skämtsamt in innan de lämnar scenen.
Men vi vill förstås ha extranummer och det får vi. Först en ensam Jamison Ross, viskande trummor och smekande sång, i Norah Jones Seven Years. Resten av bandet tar plats, och avslutar med Beatles Yesterday. Nej, alla avslutar med Yesterday, gemensam sång och fin stämning. Jamison Ross är en god musiker och generös människa som jag hoppas att vi får höra mycket mer från.
Första låten Epiphany följs av Emotions, båda från plattan Jamison som nominerades till en Grammy för Best Jazz Vocal Album. Jamison Ross berättar generöst mellan låtarna om sin bakgrund, om jazz och annan musik som influerat honom, hur han tänkte när han skrev låtarna - Emotions handlar om en artists dagliga kamp för att hitta sin väg oc skapa. Sedan spelar de Martha's Prize, även den från skivan, en mycket fin instrumentallåt där det hörs hur begåvade och samspelta musikerna är. De är barndomsvänner och har spelat tillsammans sedan de gick på college i Florida, men det är inte ett halvbra kompisgäng utan fyra skickliga instrumentalister vi hör. Rick Lollar spelar flera långa, fantastiska gitarrsolon. Chris Pattishall på piano spelar också vackra solon och illustrerar ofta Jamison Ross mellansnack med passande melodier. Basisten, vars namn undflyr mig, spelade stadigt och initierat under hela konserten, och blommade upp i ett rikt solo mot slutet av konserten.
Första set avslutas med en lång, långsam version av Sack Full of Dreams, en låt Jamison Ross skrev som motvikt till de sorgliga händelser vi ser på nyheterna. Som för att understryka hoppet övergår låten i We Shall Overcome på slutet. Ross har en stor, vacker soulröst, och även om jag bäst tycker om låtarna där den ramas in av de hetsigare jazztoner, känns det som ett underverk när han sveper in publiken i sin starka, känslofyllda sång.
Första låt i andra set är den som blivit mest populär från skivan, trots att den inte var hans egen favorit: These Things You Are To Me, skriven av Carmen Lundy, den som upptäckte Jamison Ross och tog honom med på turné när han var ung och ny i musikvärlden. En annan sång som Ross och bandet framför innerligt och äkta är Don't Go To Strangers, som Etta Jones gjorde känd.
Det finns ett tydligt inslag av blues i mycket av Jamison Ross musik, och även om den sidan inte hör till mina favoriter, så är bluesen intensivt uppskattad av den övriga publiken på Fasching. Efter en extra lång och stillsam Bye Bye Blues kommer en litet mer jazzig och hetsig variant av Deep Down In Florida. Den låten är en så härlig anomali, eftersom melodin och harmonierna helt klart är blues, men texten handlar om att solen alltid skiner, och att han skall ta flickvännen till stranden... Roligt! Don't Stop Til You Get Enough smyger bandet skämtsamt in innan de lämnar scenen.
Men vi vill förstås ha extranummer och det får vi. Först en ensam Jamison Ross, viskande trummor och smekande sång, i Norah Jones Seven Years. Resten av bandet tar plats, och avslutar med Beatles Yesterday. Nej, alla avslutar med Yesterday, gemensam sång och fin stämning. Jamison Ross är en god musiker och generös människa som jag hoppas att vi får höra mycket mer från.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar