Vi älskar att pryda våra hem med växter, det är något beundransvärt att ha gröna fingrar och ännu mer att ha en trädgård med nyttoväxter, vackra blommor och en plats att slå sig till ro. Men i Jeff Olssons bilder är naturen ingen passiv ingrediens som låter sig utnyttjas av odlare. Gränserna mellan människa och växt är utsuddad, och rollerna ibland omkastade - som en konkret manifestation av Barbara Krugers ikoniska verk We won't play nature to your culture.
I verket Dolled up och andra porträtt sitter inte någon blomstjälk käckt bakom örat, utan växer ur munnen och till och med pupillerna. I flera av bilderna växer det ur öppningar i huden, inte smetigt och äckligt, utan (när en viss obehagskänsla lagt sig) som i symbios, ett nytt sätt att leva.
Men även i denna nya världen finns nyskapare; The Scholar visar en person som sticker in handen i ett träd som för att göra samma bildningsresa tillbaka mot floran. Han har skägg men även målade tånaglar och jag tycker mig ana bröst. Är han en Tiresias, en som bär med sig båda världarna (här människa och flora)?
En senare bild, The Heir, visar en (annan?) man med nagellack som bär ett spädbarn ned till en flod. Barnet har ett svårtytt men apliknande ansikte, eller är det bark? Kanske är det frukten av sammansmältningen mellan mänsklighet och växtlighet, någon som skall leva vidare utan att smutsa ned i naturen.
Två av bilderna i första salen irriterade mig först; Undercurrent och Through Waves tycktes skapade med samma teknik som sedan bekvämt fick bygga upp två helt olika företeelser. Men metoden med de små detaljerna återkommer i en bild längre in i utställningen, Brute, och föreställer då ett tungt ansikte. Ur den synvinkeln liknar det ett försök av naturen att skapa en människa; ett möte halvvägs med Tiresias och arvingen från tidigare bilder.
Jag gillar hur Jeff Olsson låter natur och människa växa in i varandra, mycket grundligt och inte alls tillrättalagt. Utställningen The Thoughts Of Vegetables är tankeväckande och spännande som en roman av J.G. Ballard.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen
I verket Dolled up och andra porträtt sitter inte någon blomstjälk käckt bakom örat, utan växer ur munnen och till och med pupillerna. I flera av bilderna växer det ur öppningar i huden, inte smetigt och äckligt, utan (när en viss obehagskänsla lagt sig) som i symbios, ett nytt sätt att leva.
Men även i denna nya världen finns nyskapare; The Scholar visar en person som sticker in handen i ett träd som för att göra samma bildningsresa tillbaka mot floran. Han har skägg men även målade tånaglar och jag tycker mig ana bröst. Är han en Tiresias, en som bär med sig båda världarna (här människa och flora)?
En senare bild, The Heir, visar en (annan?) man med nagellack som bär ett spädbarn ned till en flod. Barnet har ett svårtytt men apliknande ansikte, eller är det bark? Kanske är det frukten av sammansmältningen mellan mänsklighet och växtlighet, någon som skall leva vidare utan att smutsa ned i naturen.
Två av bilderna i första salen irriterade mig först; Undercurrent och Through Waves tycktes skapade med samma teknik som sedan bekvämt fick bygga upp två helt olika företeelser. Men metoden med de små detaljerna återkommer i en bild längre in i utställningen, Brute, och föreställer då ett tungt ansikte. Ur den synvinkeln liknar det ett försök av naturen att skapa en människa; ett möte halvvägs med Tiresias och arvingen från tidigare bilder.
Jag gillar hur Jeff Olsson låter natur och människa växa in i varandra, mycket grundligt och inte alls tillrättalagt. Utställningen The Thoughts Of Vegetables är tankeväckande och spännande som en roman av J.G. Ballard.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar