Vad tycker ni om "De gyllene frukterna"? Visst är det en lysande roman? Eller - är den överskattad? Har tillskyndarna tagit miste? Och visat sin brist på sensibilitet?
Nej, det är inte jag som frågar, utan kören av osäkra tyckare i Nathalie Sarrautes korta roman med samma titel som den som diskuteras i boken. Vi rör oss i en aningen större grupp av människor än i Planetariet, men här är det desto viktigare vad man tycker och säger, för att inte stötas ut ur gruppen och ses ned på som okunnig i fråga om kultur. En sådan instängd, hårt styrd värld vi släpps in i och får närstudera!
Boken (den vi läser) inleds med ett positionerande följt av ett förlöjligande: på väg till en Courbet-utställning möter ett par en bekant som, för att inte behöva räknas till den stora massan som okritiskt beundrar skönheten i tavlorna, har hittat ett favoritverk i utställningen, ett litet mer udda och undanskymt. Men även den sortens "självständiga" avståndstagande går det förstås att fnissa och fnysa åt bakom hans rygg.
Huvudnumret i De gyllene frukterna är alltså boken med samma namn, vars konstnärliga värde diskuteras och dissekeras i sällskapet av kulturvänner där ingen vill upptäckas med att ha missat ett konstnärligt djup, men ej heller råka hylla ett pekoral. Nästan omärkligt (för ståndpunkterna är nästan godtyckliga) byter diskussionen sida. Ett tag är alla överens om att boken är ett mästerverk, och det finns ingen hejd på lovorden och vilka skyar den höjs till. Någon tycker annorlunda, tvekar om hon skall säga emot, vågar till sist göra det, och blir översköljd av motargument. Att råka förknippas med personen med den avvikande rösten är också en skam. Det är viktigt att hålla sig till den vedertagna åsikten.
Det är stor (men undertryckt) humor i hur gruppen strävar efter att hålla konsensus, hur de enskilda medlemmarna hittar argument för sin (allas) åsikt och håller fast vid den fastän de börjat glömma vad de ursprungligen själva tyckte. Kören av röster är namnlös, så säkerligen är några av dem samma personer som en gång hyllade De gyllene frukterna och som några år senare avfärdar den som banal.
Sarraute förstorar de små tvekandena inför grupptrycket och klär dem i poetiska dräkter: att våga säga emot de andras åsikter liknas vid strider, att kämpa emot en giftig dryck, eller att med sina ord liksom spotta ur sig en kaskad av vätska som åhörarna sedan måste torka av sig. Det är skrattretande men också allvarligt att tänka sig den här sortens tolkningsprivilegium, men också möjligt att se den här och där inte minst i svenskt kulturliv. Jag kan känna den sortens förvåning inför hyllningar av Henning Mankell, den mesta hiphopen, The Fishermen och annat jag har svårt att se något värde i, och det är vid de tillfällen jag är glad att jag har ett eget medium för att kunna berätta vad jag tycker.
Nathalie Sarrautes bok är aningen svårläst trots sitt korta omfång, med sina många röstbyten, lyriska överdrifter och djupborrande i detaljer, men jag rekommenderar åtminstone några sidor då och då för att påminna sig själv om att ha distans till det som verkar som den enda sanningen som inte tål motsägelser.
Fler böcker av Nathalie Sarraute:
Planetariet
Stort tack till Tekoppens Tankar som hade två exemplar och gav mig det ena!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar