Harold Pinter har skrivit pjäser som innehåller maktspel, relationer mellan män och kvinnor och en drömlik realism som är på gränsen till övernaturlig. Älskaren är en tät väv av alla de trådarna.
Fåtöljen och soffan av smakfull design antyder ett välbärgat hem - bekymmerslöst, vill man gärna tro av den luftiga, ljusa designen. Hustrun (Frida Liljevall) plockar med kuddarna medan hon tar avsked av maken (Ruben Lopez) på väg till arbetet. Men han får inte komma hem för tidigt, för hennes älskare skall komma till henne på eftermiddagen. Åh, att leva så frigjort och obekymrat, utan svartsjuka som stör möjligheterna till ett behagligt liv! Men just idag vill mannen veta mer om älskaren. Och honom själv, tänker hustrun på att han sitter på kontoret och arbetar medan älskaren är hos henne?
Medan jag ser de inledande scenerna sorterar jag ledtrådar till alternativa förklaringar till vad som händer. Många vet från tidigare Pinter-verk som Old Times med flera att en eller flera på scenen kan ljuga eller fantisera, och att "verkligheten" kan skapas i ögonblicket av vad som sägs. Vem talar sanning? Är någon av dem galen?
När älskaren kommer till kvinnan startar ett rollspel som blixtsnabbt vänds i sin motsats, gång på gång. När nu de båda otrogna är med varandra börjar de mer och mer att hänvisa till sina liv utanför kärleksmötet; "Jag kan inte göra såhär, jag är ju gift!" Älskaren, och även älskarinnan, tycks ha större problem av förhållandet än den äkta maken.
Den relativt rymliga scenen på Sibyllegatan känns just så trång och instängd som den skall vara för mannens och kvinnans alltmer allvarliga lekar, och rött strålkastarljus gör älskarnas möte overkligt på ett både skrämmande och tilldragande sätt. Pjäsen Älskaren uppförs skickligt och fascinerande av Kompani1, och jag ser fram emot att se mer på den här scenen.
Länk till Kompani1:s sida om Älskaren
Fåtöljen och soffan av smakfull design antyder ett välbärgat hem - bekymmerslöst, vill man gärna tro av den luftiga, ljusa designen. Hustrun (Frida Liljevall) plockar med kuddarna medan hon tar avsked av maken (Ruben Lopez) på väg till arbetet. Men han får inte komma hem för tidigt, för hennes älskare skall komma till henne på eftermiddagen. Åh, att leva så frigjort och obekymrat, utan svartsjuka som stör möjligheterna till ett behagligt liv! Men just idag vill mannen veta mer om älskaren. Och honom själv, tänker hustrun på att han sitter på kontoret och arbetar medan älskaren är hos henne?
Medan jag ser de inledande scenerna sorterar jag ledtrådar till alternativa förklaringar till vad som händer. Många vet från tidigare Pinter-verk som Old Times med flera att en eller flera på scenen kan ljuga eller fantisera, och att "verkligheten" kan skapas i ögonblicket av vad som sägs. Vem talar sanning? Är någon av dem galen?
När älskaren kommer till kvinnan startar ett rollspel som blixtsnabbt vänds i sin motsats, gång på gång. När nu de båda otrogna är med varandra börjar de mer och mer att hänvisa till sina liv utanför kärleksmötet; "Jag kan inte göra såhär, jag är ju gift!" Älskaren, och även älskarinnan, tycks ha större problem av förhållandet än den äkta maken.
Den relativt rymliga scenen på Sibyllegatan känns just så trång och instängd som den skall vara för mannens och kvinnans alltmer allvarliga lekar, och rött strålkastarljus gör älskarnas möte overkligt på ett både skrämmande och tilldragande sätt. Pjäsen Älskaren uppförs skickligt och fascinerande av Kompani1, och jag ser fram emot att se mer på den här scenen.
Länk till Kompani1:s sida om Älskaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar