Inte bara till en avlägsen ort utan till ett hus utanför byn, endast tillåtna att gå in i byn under specifika tider, är de fyra prästerna och en nunna förvisade. De har alla begått brott och är inte längre lämpliga som kyrkoherdar och själasörjare. Kyrkan har inte lämnat dem till den världsliga rättvisan utan utdömt sitt eget straff. Deras hem är inrett som så många andra kommuniteter runt om i världen; praktiskt, funktionellt, men ett steg finare än bara praktiskt och funktionellt, för att människan skall kunna slappna av, vända sig till Gud och försjunka i bön.
Men hur mycket tillvaron än liknar en evig reträtt är de ju alla där för att de är förvisade - de har en skuld att botgöra för resten av sitt liv. Hur hanterar de det, hur ser de på sig själva? När en ny botgörare förs till deras hur får vi en skymt av vilken vånda det innebär att bli utpekad som syndare, som motsatsen till den välgörare man trodde sig vara.
Den inre konflikten gräver Pater García djupare i, utsänd av kyrkan för att utreda ödet för den sortens exilhus och människorna som skickats dit. I förhörsliknande dialoger får vi höra vad individerna i huset dömts för, och hur de försvarar sina handlingar i hemsnickrad, förvriden logik eller till och med teologi. Pater García ser också hur tillvaron blivit som en semester för dem; inte längre botgöring utan en bekväm tillvaro där de till och med har tid att föda upp en vinthund som vinner tävlingar i byn.
Även om man instämmer i Pater Garcías bedömning är det svårt att inte känna viss sympati för de pressade gamla männen. Men som ytterligare en påminnelse om deras synd finns ett av deras offer; en förvirrad och plågad man som av en skadad variant av kärlek följt efter prästen som förgrep sig på honom som barn. Det skär i hjärtat att se den trasiga människan snubbla omkring och försöka förstå hur man skall leva.
Jag tycker inte om filmens upplösning, där alltför många, oväntade och motstridiga saker händer, även om jag kan gilla intentionen i slutscenerna. Filmens styrka ligger dock i skeendena den första timmen, långsamma men pressande, med tid att reflektera över det som hänt och vad det har betytt för de inblandade. Filmen visar några aspekter av hemska saker som har hänt i verkligheten. Det är viktigt att det skildras och sprids, speciellt så känsligt som regissören Pablo Larraín har gjort.
Men hur mycket tillvaron än liknar en evig reträtt är de ju alla där för att de är förvisade - de har en skuld att botgöra för resten av sitt liv. Hur hanterar de det, hur ser de på sig själva? När en ny botgörare förs till deras hur får vi en skymt av vilken vånda det innebär att bli utpekad som syndare, som motsatsen till den välgörare man trodde sig vara.
Den inre konflikten gräver Pater García djupare i, utsänd av kyrkan för att utreda ödet för den sortens exilhus och människorna som skickats dit. I förhörsliknande dialoger får vi höra vad individerna i huset dömts för, och hur de försvarar sina handlingar i hemsnickrad, förvriden logik eller till och med teologi. Pater García ser också hur tillvaron blivit som en semester för dem; inte längre botgöring utan en bekväm tillvaro där de till och med har tid att föda upp en vinthund som vinner tävlingar i byn.
Även om man instämmer i Pater Garcías bedömning är det svårt att inte känna viss sympati för de pressade gamla männen. Men som ytterligare en påminnelse om deras synd finns ett av deras offer; en förvirrad och plågad man som av en skadad variant av kärlek följt efter prästen som förgrep sig på honom som barn. Det skär i hjärtat att se den trasiga människan snubbla omkring och försöka förstå hur man skall leva.
Jag tycker inte om filmens upplösning, där alltför många, oväntade och motstridiga saker händer, även om jag kan gilla intentionen i slutscenerna. Filmens styrka ligger dock i skeendena den första timmen, långsamma men pressande, med tid att reflektera över det som hänt och vad det har betytt för de inblandade. Filmen visar några aspekter av hemska saker som har hänt i verkligheten. Det är viktigt att det skildras och sprids, speciellt så känsligt som regissören Pablo Larraín har gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar