torsdag 4 februari 2016

Ancillary Mercy av Ann Leckie

Finns det ledtrådar till handlingen i boktitlarna? Först Ancillary Justice, sedan Ancillary Sword och till sist Ancillary Mercy. Av flera skäl skulle jag själv byta plats på de två första titlarna, men jag litar på Ann Leckies vilja och njuter av hur orden, liksom så många andra namn i hennes universum, ligger så bra i munnen och väcker längtan efter att uttala dem. Justice, Sword och Mercy är ju också beteckningar på, i fallande storlek, skeppen i flottan som håller säkerheten i områden kontrollerade av Raadch.

Men redan i första boken upptäckte huvudpersonen, Breq, en schism i den allra högsta ledningen, mellan de olika klonerna av Anaander Mianaai, kejsaren sedan tretusen år tillbaka. Hatet mot Anaander Mianaai som drivit Breq har fått bränsle inte bara av de illgärningar som Breq själv fått utstå, utan även av vad hon har sett av Raadchs brutala styre vid annekteringar och bestraffningar av nya civilisationer. En ny strid mellan ena halvan och den andra leder oundvikligen till mer och mer av onödig förstörelse, något Breq har liten förståelse för.

Det är på ett sätt fel att kalla Breq för huvudperson, eftersom en av stötestenarna i handlingen är att hon inte räknas som en person. Hon har varit en ancillary, eller rättare sagt ett helt Justice-skepp, en AI med tusentals uppkopplade ancillaries. En viss originalitet blir alltid kvar efter att en person blivit uppkopplad till ett AI, liksom personligheten blir förändrad igen om uppkopplingen tas bort - under handlingens gång ger Ann Leckie fler och fler exempel på det. För en vanlig medborgare är det dock en anomali att se en ancillary, ett skepp eller en rymdstation som en person, hur självständig den än är i handlingskraft, intentioner och till och med vad den gillar och ogillar.

En del läsare förvånade sig över att Breq i Ancillary Sword fattade beslut som gav rättvisa åt diskriminerade folkgrupper i Athoek-systemet som hon sänts att skydda. För egen del såg jag det främst som ett utslag av logik; precis som hon under sin tid som skepp sett till att alla hennes ancillaries' behov var tillfredsställda, gjorde hon detsamma för alla medborgare i Athoek-systemet. Dessutom hade hon tusen års erfarenhet av hur omild behandling av befolkningen skapade missnöje och i längden revolution och blodiga sammandrabbningar.

I Ancillary Mercy sträcker sig dock Breqs form av omsorg ännu längre, då hon börjar se till möjligheterna att erkänna skepp, ancillaries och rymdstationer som autonoma varelser. Det överraskar mig till en början, men så har jag visst läst av Breq och hennes berättelse alltför konkret hittills; de rationella analyserna av andras känslotillstånd och logiska avvägningar av vad som är klokast att göras härnäst har egentligen dolt en ström av genuina känslor, såväl hos Breq som hos alla runt henne. Det kastar om förhållandena och placerar både Breq och mig, läsaren, i nya omständigheter, vilket är oerhört spännande på ett nytt sätt.

Jag uppskattar också verkligen de många olika sätt som Ann Leckie vänder science fiction-troper i sin motsats. Ett exempel är den typiska stridsscenen mellan starkt bestyckade rymdskepp, en annan är hjältens insats mot alla odds i slutstriden mot huvudskurken. Men allra viktigast är erkännandet av AI:ers personlighet och egna önskningar; en välkommen spegelbild av de berättelser som skapar en artificiell varelse med huvudfunktionen att älska sin skapare (eller köpare) - en sådan form av kärlek borde enligt min mening kännas unken i jämförelse med en kärlek som kommer av fri vilja.

En underhållande och kittlande aktör i boken är översättaren/diplomaten utsänd från Presger, en annan ras som roade sig med att plocka isär rymdskepp och människor innan de ingick en fredsöverenskommelse med människosläktet. Översättaren är till synes mänsklig men de flesta av människors vanor och nödvändigheter är nya och svårbegripliga för henne - inte bara typiska Raadchai-seder som att dricka te och bära handskar, utan att äta och dricka överhuvudtaget. Varje scen hon är med i är fascinerande i hur annorlunda Presger framstår; det är humoristiskt men i och med att man vet om deras överlägsna styrka också en aning skrämmande.

Jag har njutit av varje sida av Ann Leckies Ancillary-böcker; detaljerna i civilisationen som beskrivs som självklara, skillnaderna mellan kulturer inom världen, personliga preferenser hos människor man möter, sångerna som Breq samlat under tusentals år och sjunger nästan konstant. Jag är dock aningen besviken på slutet, som knyts ihop litet för enkelt. Den stora behållningen med böckerna är ändå världsbygget, de filosofiska och känsloförankrade diskussionerna kring vad det är att vara en ancillary, och Ann Leckies egen berättarröst, fri från sensationalism men full av nya aha-upplevelser. Jag skulle vilja läsa mycket mer av henne, vare sig det är från samma universum eller en helt ny berättelse.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Provenance
The Raven Tower 

Inga kommentarer: