Mannen kliver av ett tåg, får ett otäckt slag i huvudet och tappar minnet. Bland containrarna i hamnen hamnar han i ett nytt sammanhang, och som tur är hos några människor som delar med sig av det lilla de har. En container finns för honom att hyra, så han följer sina vänners exempel och flyttar in där.
En sak tycks han ha kvar i kroppen och sinnena: musiken. Han hittar en jukebox som lyser vackert när den spelar för mannen och hans gäster. Men det är musik i luften även annars: Frälsningsarmén spelar i hamnkvarteren. Genuint begåvade musiker som Martin Hederos och Dan Berglund i Tonbruket vandrar runt på scenen och spelar, och Marie Richardson sjunger, ibland som ett överjordiskt väsen med utsläppt hår, ibland som en säker Frälsningssoldat med överlägsen tamburinteknik. Den levande musiken och dess plats bland människorna är ett stort plus för pjäsen och dess stämning.
De idogt arbetande Frälsningssoldaterna står också för matutskänkning och arbetstillfällen. Lilla kärva Irma (Hulda Lind Jóhannsdottir) dirigerar och hjälper Mannen (Andreas Rothlin Svensson), som har mjuknat (kanske litet för snabbt) och funnit sig till rätta i containervärlden.
Går det att leva utan ett namn? De symboliska mötena med myndigheter och institutioner havererar på olika sätt när Mannen inte kan verfiera sin identitet. Det är alltför enkelt att säga att livet i hamnen är ett fullgott alternativ och till och med mer äkta än ett liv med fönsterkuvert, huslån och fast arbete. Men Frälsningsarmén och musiken, de sammanhållande ingredienserna bland containrarna och i hela föreställningen, ger människor en skönhet och kärlek jag unnar dem av allt mitt hjärta.
Länk till Dramatens sida om Mannen utan minne
 |
| Foto: Roger Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar