Lilla Smycket av Patrick Modiano

Den unga kvinnan som berättar har nästan inget namn. Sent omsider, bara i förbifarten, får vi läsa hennes namn som Thérèse. Men Thérèse var också namnet på den äldre flicka som hjälpte henne på internatskolan, så kanske är inte ens det namnet hennes eget. Ofta återkommer hon till tiden då hon kallades "Lilla Smycket" - den enda tid då någon tycktes kalla henne något, men även då var hon bara en accessoar till någon annan.

Det är svårt nog att förlora sin mor genom att hon lämnar landet och dör utomlands. Hur måste det inte kännas att upptäcka att hon lever, och i samma stad som du? Att hennes död var iscensatt och att hon levt nära sin dotter utan att försöka ta kontakt med henne.

Lilla Smycket ser av en slump sin mor i Métron och följer efter henne till det slitna hyreshuset där hon bor. Gatorna och tunnelbanan tycks folktomma i berättelsen - ödsligheten motsvarar känslotillståndet hos Thérèse, där längtan efter tillhörighet och kärlek måst domna bort efter alla år som ingen brytt sig om henne. Den finaste känslan av gemenskap får hon av receptarien i ett kvällsöppet apotek, som ser hur matt hon är och tar sig an henne. De som känner igen sig vet att en främlings omtänksamhet kan vara skillnaden mellan liv och död. Efter den händelsen vågar hon också öppna sig en smula för sin enda vän.

Lilla Smycket är en allvarlig och sorglig bok. Thérèse verkar röra sig i en värld där nästan ingen stannar upp och hjälper dem de har ansvar för. Man kan fråga sig vilka omständigheter som gjort att alla stängt av sina känslor så - krig? egna sorger och grusade drömmar? ren själviskhet? Så här skall det inte vara. Låt oss se varandra och ta hand om våra minsta.

Fler böcker av Patrick Modiano:
Place de l'Étoile