In the Light of What We Know av Zia Haider Rahman

Hur nära vänner var de egentligen, Zafar och den namnlöse vännen han dyker upp hos flera år efter skoltiden tillsammans? Höll de ihop på grund av sin pakistanska bakgrund (men Zafar var egentligen från den fattiga Sylheti-provinsen i Bangladesh)? Det är en ganska banal anledning till gemenskap, vilket nog Zafar skulle hålla med om, speciellt som deras uppväxt varit så olika: Zafar som tagit sig från fattigdom av egen kraft, vännen som vuxit upp med pengar och kontakter invävt i livet från början. Ännu mer osannolik är omständigheterna att Zafar sparat viktiga konversationer på band och fyllt anteckningsböcker med sina tankar, och lämnar åt sin vän att sammanställa det. Men det är just de här förutsättningarna som skapar nyanserna i boken: mannen som berättar och berättar med osannolik detaljrikedom, partnern som ifrågasätter, och kommenterar utifrån sina egna minnesbilder.

Zafars matematiska begåvning gav honom ett stipendium till att studera vid Oxford. Därefter använder han, liksom bokens berättare, sina kunskaper till att rida på vågen av investeringar i subprimelån (en våg som håller på att brytas när boken börjar), för att sedan arbeta för mänskliga rättigheter i de inympade organisationerna i Afghanistan. Så långt speglar Zafars liv Zia Haider Rahmans, och det gör att även osannolika situationer får trovärdighet i berättelsen, inklusive inpass av Mary Robinson och Hamid Karzai. Men samtidigt verkar inte handlingen kalkerad på Rahmans liv, i synnerhet som bokens berättarröst agerar dialogpartner och självständig förmedlare av historien.

Zafar har djupa kunskaper om vetenskap, västerländsk bildning och mer oväntade områden som metoder och material för inbyggda bokhyllor; oftast vet han mer än dem han talar med, hur tunga positioner de än har i det engelska klassystemet eller andra hierarkier. Hans faktaspäckade repliker framstår ibland som klumpiga, ibland som medvetna förolämpningar, och man skulle kunna ta honom för en socialt inkompetent besserwisser om inte berättaren ett antal gånger fogat in egna minnen av hans charm och vilken effekt han kunde ha på kvinnor. I sitt lediga sammanknytande av västerländsk bildning och historia och erfarenhet från Bangladesh och Pakistan liknar han ibland en annan världsmedborgare, Teju Cole. Jag är glad över vad jag får veta om Bangladesh via den här boken.

In the Light of What We Know måste läsas noggrant, för varje mening bär på så mycket information. Ändå är boken genuint underhållande, och drar sin läsare djupare in i historien för varje blad. Till en början tycks den lämna situationer ouppklarade, men handlingen återvänder förr eller senare till platsen och personerna för att fördjupa och fortsätta vad som hände där. Det jag inte tycker om är några återkommande antydningar om kommande våld i texten - det är ett stilgrepp jag sällan uppskattar. Men under läsningen har jag redan fått sådant förtroende för Zia Haider Rahman som någon som inte tar till enkla knep utan att vrida dem ett varv och visa upp fler detaljer.

Jag skulle gärna vilja läsa fler böcker av Zia Haider Rahman, som är en begåvad författare, men av hans CV att döma tycks han vilja göra en sak riktigt väl och gå vidare till nästa, så jag är rädd för att det här blir hans enda bok. Därför är jag glad att jag hade tid att läsa den sammanhållet under några dagar, så att dess olika lager kunde berika varandra från kapitel till kapitel.