Staatsoper i Berlin är under renovering, men under tiden inhyst i Schillertheater där spelar dagligen. I en länga intill huvudbyggnaden ligger Werkstatt, där barnoperor spelas på dagarna. Tillsammans med ett femtiotal glada förskolebarn satte jag mig på gradängerna runt scenen för att se sagan om den tappre skräddaren framsjungas som opera skriven av Wolfgang Mitterer.
Den unge skräddaren sitter och syr när vi kommer in, men börjar snart sjunga om sitt yrke... och om att han är hungrig, och längtar efter sylt! I kylskåpet finns inget förutom en gammal stinkande ost, men när den kvittrande syltförsäljerskan kommer förbi lyckas han lirka sig till en fingerborg sylt. Den drar till sig flugor... och med en enda smäll lyckas pojken platta till sju på en gång!
Han ger sig ut i världen, och det som var hans glänsande röda kylskåp förvandlas listigt till en stor jätte... som pojken också besegrar! Utmattad somnar skräddaren, men en prinsessa upptäcker den vilande hjälten och vill ha honom till sin egen. Den klotrunde pappa kungen har inget emot det, men de två intrigerande hovmännen är måna om sina positioner och skickar ut pojken på fler äventyr där han måste möta en enhörning, ett vildsvin och två stora röda jättar. Det är roligt att se hur de små åskådarna saknar all lojalitet med huvudpersonen och ivrigt ropar och pekar ut var han har gömt sig för det jagande vildsvinet!
Melodierna i operan är till största delen enkla och lättillgängliga, och en synth och en bas är allt som behövs för att sätta stämningen, allt från glatt till litet läskigt. Scenografin med klara färger och roliga detaljer gör det bästa av handlingen, och det är väl gjort på en så liten yta med en nyfiken publik tätt inpå (och ibland utsmugna på scenen för att plocka upp glitterstjärnor som enhörningen spridit).
Alla i föreställningen spelar sina roller med humor och kreativitet, och jag älskar att se den glupske kungen skutta fram bredbent samt ropa "Alles essen!" i sömnen. ("Äta allt!") Benedikt Kristjánsson har inte bara en fin röst utan ett gott samspel med den lilla och fascinerade publiken. Även Jennifer Riedel har en klar, vacker röst, men det är synd att kompositören skickar upp den på så höga höjder att hon får låta galen, svårhörd och svårlyssnad när hon bortskämt kräver att få pojken som sin egen. Hoppas att barnen inte blir avskräckta av det utan minns hur lockande hon sjöng om sina syltburkar i sin första roll.
En god saga är inte bara rolig för barn utan också underhållande för vuxna, och det kan man verkligen säga om uppsättningen av Das Tapfere Schneiderlein på Staatsoper i Berlin.
Länk till Staatsopers sida om Das Tapfere Schneiderlein
Den unge skräddaren sitter och syr när vi kommer in, men börjar snart sjunga om sitt yrke... och om att han är hungrig, och längtar efter sylt! I kylskåpet finns inget förutom en gammal stinkande ost, men när den kvittrande syltförsäljerskan kommer förbi lyckas han lirka sig till en fingerborg sylt. Den drar till sig flugor... och med en enda smäll lyckas pojken platta till sju på en gång!
Han ger sig ut i världen, och det som var hans glänsande röda kylskåp förvandlas listigt till en stor jätte... som pojken också besegrar! Utmattad somnar skräddaren, men en prinsessa upptäcker den vilande hjälten och vill ha honom till sin egen. Den klotrunde pappa kungen har inget emot det, men de två intrigerande hovmännen är måna om sina positioner och skickar ut pojken på fler äventyr där han måste möta en enhörning, ett vildsvin och två stora röda jättar. Det är roligt att se hur de små åskådarna saknar all lojalitet med huvudpersonen och ivrigt ropar och pekar ut var han har gömt sig för det jagande vildsvinet!
Melodierna i operan är till största delen enkla och lättillgängliga, och en synth och en bas är allt som behövs för att sätta stämningen, allt från glatt till litet läskigt. Scenografin med klara färger och roliga detaljer gör det bästa av handlingen, och det är väl gjort på en så liten yta med en nyfiken publik tätt inpå (och ibland utsmugna på scenen för att plocka upp glitterstjärnor som enhörningen spridit).
Alla i föreställningen spelar sina roller med humor och kreativitet, och jag älskar att se den glupske kungen skutta fram bredbent samt ropa "Alles essen!" i sömnen. ("Äta allt!") Benedikt Kristjánsson har inte bara en fin röst utan ett gott samspel med den lilla och fascinerade publiken. Även Jennifer Riedel har en klar, vacker röst, men det är synd att kompositören skickar upp den på så höga höjder att hon får låta galen, svårhörd och svårlyssnad när hon bortskämt kräver att få pojken som sin egen. Hoppas att barnen inte blir avskräckta av det utan minns hur lockande hon sjöng om sina syltburkar i sin första roll.
En god saga är inte bara rolig för barn utan också underhållande för vuxna, och det kan man verkligen säga om uppsättningen av Das Tapfere Schneiderlein på Staatsoper i Berlin.
Länk till Staatsopers sida om Das Tapfere Schneiderlein
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar