Den väl samspelta Zehetmahirkvartetten inledde sin konsert med Stråkkvartett nr. 5 op 32 (1923), ett verk som Paul Hindemith komponerade för stråkkvartetten där han själv spelade. Verket använder sig inte av de harmonier som är lättast för öronen, men dess fyra satser går igenom de mest skilda temperament, och ensemblen spelade så precist men inlevelsefullt som verket krävde.
Senaste gången jag hörde Zehetmahirkvartetten spelade de både Hindemith och Mozart, och det gjorde de faktiskt också den här gången: Stråkkvartett i A-dur KV 464 (1785), en av Haydnkvartetterna. Gruppen spelade lätt och luftigt och mycket njutbart, men också med en viss självdistans som gjorde musiken gott.
Sist på programmet stod verket som var mest i min smak, Stråkkvartett i g-moll (1893) av Claude Debussy. Det är ett verk som skapar en egen klangvärld, och som rör vid alla de kända känslosträngarna och några till. Speciellt tredje satsen, Andantino, doucement expressif, låter som musik från en annan värld, litet som sirensång som är både lockande och skrämmande. Utan att förlora precisionen lät kvartetten nu mjukare än tidigare.
Som extranummer fick vi höra sista satsen ur Hindemith-kvartetten en gång till, och det var ett riktigt bra val. Spelad fristående kunde man uppskatta såväl satsens originalitet som musikernas skicklighet. Passacaglia - Fugato: So schnell wie möglich var min favoritsats redan första gången, så intensiv och expressiv, och utgjorde en god avslutning på konserten.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Senaste gången jag hörde Zehetmahirkvartetten spelade de både Hindemith och Mozart, och det gjorde de faktiskt också den här gången: Stråkkvartett i A-dur KV 464 (1785), en av Haydnkvartetterna. Gruppen spelade lätt och luftigt och mycket njutbart, men också med en viss självdistans som gjorde musiken gott.
Sist på programmet stod verket som var mest i min smak, Stråkkvartett i g-moll (1893) av Claude Debussy. Det är ett verk som skapar en egen klangvärld, och som rör vid alla de kända känslosträngarna och några till. Speciellt tredje satsen, Andantino, doucement expressif, låter som musik från en annan värld, litet som sirensång som är både lockande och skrämmande. Utan att förlora precisionen lät kvartetten nu mjukare än tidigare.
Som extranummer fick vi höra sista satsen ur Hindemith-kvartetten en gång till, och det var ett riktigt bra val. Spelad fristående kunde man uppskatta såväl satsens originalitet som musikernas skicklighet. Passacaglia - Fugato: So schnell wie möglich var min favoritsats redan första gången, så intensiv och expressiv, och utgjorde en god avslutning på konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar