Beckett-pjäser är en viktig del i ett gott växelbruk på teaterscener. Samuel Becketts Slutspel hade premiär 1957, en tid då oron för ett kärnvapenkrig som kunde ödelägga hela jorden tog sig uttryck i litteratur och offentliga diskussioner. Det skulle kunna vara i en strålningsbeständig bunker som Clov och Hamm (Lars Lind och Peter Andersson) befinner sig, men handlingen är mer filosofisk än en ren överlevnadsberättelse.
Clovs första ord efter att ha gått runt och tittat till allt är "Slut. Det är slut." Flera gånger under pjäsen upprepas orden, och Hamm frågar också om de inte kan sluta spela nu. De är människor som har levt för länge, utan något att se fram emot, utan någon karaktär, moralisk kompass eller Gudstro som skulle ge dem något att sträva efter. (Vid ett tillfälle beordrar Hamm alla att be till Gud, en kort stund av intensiv tystnad inramd av Hamms svordomar.) Hamm vet att allt är över, men ändå kommer inte slutet. Hur kan det komma? Han försöker planera tillsammans med Clov, tjänaren som säger att han en dag skall gå sin väg.
Scenrummet är en pärla av förfall; betongväggar med flagande färg, nedklottrade väggar strax utanför, och skräp i alla hörn fastän Clov säger att han tycker om ordning och försöker städa. Där står till och med en mycket liten barnkista - kanske sonen som Hamm nämner helt kort?
Föräldrarna Nagg och Nell (Ingvar Hirdwall och Anita Ekström) bor i varsin soptunna intill Hamms eleganta rullstol. Ingvar Hirdwall med formidabelt rufsigt hår är underbart gammelmansgnällig när han ber om välling eller om en pralin. De båda är nakna, men Nell har diamantörhängen på. De är gamla och svaga, men verkar ändå vara lyckliga när de minns mer harmoniska tider: roddturer och tandemcykling i Centraleuropa, och trots smågnabb lyser deras kärlek och omtänksamhet igenom.
Hamm, som skall vara den yngre, starkare generationen, är blind och orörlig och beroende av andra. Han ryar och domderar men kan ändå inte förändra något. När han skall berätta en historia för sin pappa måste han muta Nagg, han måste starta om många gånger och historien blir inte särskilt bra. Vad har han gjort med det han hade ansvar att förvalta?
Ja, det är förödelse och hopplöshet som dominerar pjäsen, men ändå rolig: dråpliga repliker ger flera lättade gapskratt. En stor njutning är också att se och höra Peter Anderssons, så uttrycksfull fastän han sitter fast i sin stol. Det var åtta år sedan Slutspel sist sattes upp på Stadsteatern, under jubileumsåret för Beckett, men man behöver inte vänta på jubiléer för att låta Becketts pjäser skaka om våra teatertankar.
Länk till Stadsteaterns sida om Slutspel
Clovs första ord efter att ha gått runt och tittat till allt är "Slut. Det är slut." Flera gånger under pjäsen upprepas orden, och Hamm frågar också om de inte kan sluta spela nu. De är människor som har levt för länge, utan något att se fram emot, utan någon karaktär, moralisk kompass eller Gudstro som skulle ge dem något att sträva efter. (Vid ett tillfälle beordrar Hamm alla att be till Gud, en kort stund av intensiv tystnad inramd av Hamms svordomar.) Hamm vet att allt är över, men ändå kommer inte slutet. Hur kan det komma? Han försöker planera tillsammans med Clov, tjänaren som säger att han en dag skall gå sin väg.
Scenrummet är en pärla av förfall; betongväggar med flagande färg, nedklottrade väggar strax utanför, och skräp i alla hörn fastän Clov säger att han tycker om ordning och försöker städa. Där står till och med en mycket liten barnkista - kanske sonen som Hamm nämner helt kort?
Föräldrarna Nagg och Nell (Ingvar Hirdwall och Anita Ekström) bor i varsin soptunna intill Hamms eleganta rullstol. Ingvar Hirdwall med formidabelt rufsigt hår är underbart gammelmansgnällig när han ber om välling eller om en pralin. De båda är nakna, men Nell har diamantörhängen på. De är gamla och svaga, men verkar ändå vara lyckliga när de minns mer harmoniska tider: roddturer och tandemcykling i Centraleuropa, och trots smågnabb lyser deras kärlek och omtänksamhet igenom.
Hamm, som skall vara den yngre, starkare generationen, är blind och orörlig och beroende av andra. Han ryar och domderar men kan ändå inte förändra något. När han skall berätta en historia för sin pappa måste han muta Nagg, han måste starta om många gånger och historien blir inte särskilt bra. Vad har han gjort med det han hade ansvar att förvalta?
Ja, det är förödelse och hopplöshet som dominerar pjäsen, men ändå rolig: dråpliga repliker ger flera lättade gapskratt. En stor njutning är också att se och höra Peter Anderssons, så uttrycksfull fastän han sitter fast i sin stol. Det var åtta år sedan Slutspel sist sattes upp på Stadsteatern, under jubileumsåret för Beckett, men man behöver inte vänta på jubiléer för att låta Becketts pjäser skaka om våra teatertankar.
Länk till Stadsteaterns sida om Slutspel
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar