Javier måste fly från ön efter en attack, och ger sig ut på en jakt kors och tvärs över världen för att försöka rädda något av det lyckliga livet han hade tillsammans med Amy. Precis som i vN får vi veta mer om världen av Javiers resa, men i iD fungerar inte greppet lika bra. Det beror dels på att Javiers resa känns forcerad och nästan slumpmässig, och dels på att både teknikutvecklingen och konspirationstrådarna i världen framstår som så avancerade att de tappar verklighetsanknytningen som skulle behövas.
En aspekt av Javiers inte helt konsistenta personlighet är att han är byggd för att älska människor, och jag gillar att kärleken får honom att se lockande skönhet även i de säkert medelmåttiga personer han stöter på då och då. Men speciellt i de sista kapitlen vittrar robotpersonligheternas trovärdighet bort då de närmast beter sig som ungdomar i en dålig collegefilm med litet action.
I vN var det roligt med robotmathaken som tagit namn efter Bladerunner, men i iD duggar de inskjutna referenserna ännu tätare. En savann på ön kallar Amy för the Veldt, och mot slutet av boken dyker Molly från Neuromancer upp och citerar T.S. Eliot. Det är litet väl enkelt att blinka så hårt mot sina läsare medan man låter sin huvudperson vara oförstående. Överlag upplever jag att iD är slarvigare skriven än vN, och fortsättningen som antyds framstår som än mer forcerad. iD är underhållande, och visst skulle man kunna nöja sig med det, men jag hade hoppats på mer.
Fler böcker av Madeline Ashby:
vN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar