Marlene Haushofers bok Väggen från 1963 är nog det första man tänker på när man läser pjästiteln, men denna del av Elfriede Jelineks svit Prinsessdramer går även i dialog med andra kvinnor som skrivit om glasväggar och murar; Ingeborg Bachmann och Sylvia Plath. (Vid ett tillfälle säger texten att det bara är kvinnor som skriver om väggar, men det är ju inte riktigt sant.) En snygg klackspark till alla kvinnoår av hushållsarbete, själsdödande diskmedelsreklam och glastaket är dock kommentarerna om hur kvinnor har polerat väggen så blank att de själva inte längre ser den.
Skådespelerskan på scenen bär en klänning i form av en urinoar, det (för män) vardagliga föremålet som blev förevigat i vårt kollektiva medvetande när det upphöjdes till Konst av en Konstnär, en Man. Själv är hon liksom skrubbad och polerad så att hon glänser som en övermänsklig varelse, men talar utifrån olika kvinnliga erfarenheter.
De Jelinek-uppsättningar jag har sett, och även den bok jag har läst, har innehållit ett flöde av ord från en eller flera personer som när det fungerat som allra bäst skapat en stämning där inte de enskilda replikerna varit viktiga utan den sammantaga massan av dem. Här ger skådespelaren och dramadoktoranden Petra Fransson varje mening tyngd, en sådan tyngd som bara en erfaren, självreflekterande och helt enkelt väldigt bra skådespelare kan ge. Hennes rörelser är starka och precisa, och hennes röst är en njutning att lyssna på från det starkaste vrålet till de ord som viskas fram ljudlöst.
En fin bonus efter föreställningen var Stina Ekblads högläsning ur Haushofers Väggen parad med hennes personliga reflektioner kring boken, några ord om Haushofers språk från Rebecca Lindskog som nyligen översatt boken igen, och Petra Franssons berättelse in i pjäsen via Ingeborg Bachmanns roman Malina.
Jag känner sällan att Elfriede Jelinek talar direkt till mig, men jag tycker om att möta hennes ord och bilder på teaterscenen, och jag hoppas på fler uppsättningar av hennes pjäser.
Länk till Dramatens sida om Väggen
Skådespelerskan på scenen bär en klänning i form av en urinoar, det (för män) vardagliga föremålet som blev förevigat i vårt kollektiva medvetande när det upphöjdes till Konst av en Konstnär, en Man. Själv är hon liksom skrubbad och polerad så att hon glänser som en övermänsklig varelse, men talar utifrån olika kvinnliga erfarenheter.
De Jelinek-uppsättningar jag har sett, och även den bok jag har läst, har innehållit ett flöde av ord från en eller flera personer som när det fungerat som allra bäst skapat en stämning där inte de enskilda replikerna varit viktiga utan den sammantaga massan av dem. Här ger skådespelaren och dramadoktoranden Petra Fransson varje mening tyngd, en sådan tyngd som bara en erfaren, självreflekterande och helt enkelt väldigt bra skådespelare kan ge. Hennes rörelser är starka och precisa, och hennes röst är en njutning att lyssna på från det starkaste vrålet till de ord som viskas fram ljudlöst.
En fin bonus efter föreställningen var Stina Ekblads högläsning ur Haushofers Väggen parad med hennes personliga reflektioner kring boken, några ord om Haushofers språk från Rebecca Lindskog som nyligen översatt boken igen, och Petra Franssons berättelse in i pjäsen via Ingeborg Bachmanns roman Malina.
Jag känner sällan att Elfriede Jelinek talar direkt till mig, men jag tycker om att möta hennes ord och bilder på teaterscenen, och jag hoppas på fler uppsättningar av hennes pjäser.
Länk till Dramatens sida om Väggen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar