Från Borås Stadsteater till Stockholms Stadsteater kommer enmansföreställningen om teatermannen som vill förändra världen. Jag funderar ofta på hur verk som vill förändra världen ofta talar de redan invigda, så hur stor skillnad gör de egentligen? Kanske litet större än vanligt i det här fallet då salen är fylld av fnittrande tonåringar med fribiljetter (bra). Men frågan är också om den förändring som framställaren vill se är bättre än det vi har? I pjäsen får huvudtalaren en gnutta mothugg av sina alter egon, men jag skulle vilja se ännu mer självkritik, kanske i någon annan pjäs.
"Nu börjar pjäsen på riktigt" säger David Rangborg ett par gånger, men det gör den inte. Från början till slut är det en meta-berättelse: om hur pjäsen kom till, om Borås Stadsteaters finansering, om hur den borde spelas med fler statister, kommentarer till vad som sker och så vidare. Det är gjort med precis rätt ton och riktigt underhållande - men efter halva pjäsen började det kännas som upprepning. Övriga publiken var dock inte så blasérade som undertecknad utan fortsatte att skratta högt, och det är dem förstås väl förunnat.
Tillbaka till den omtalade förändringen av världen. Vi blir uppmanade att tänka på senaste gången vi gjorde något som inte hade till syfte att vara nyttigt - en vällovlig dusch av mindfullness, även om de flesta nog skulle kunna svara att det var när vi gick till teatern för en trekvart sedan. Så kommer den litet förutsägbara uppmaningen att hålla fast vid det, släppa lönearbetandet och rutinerna. Det kommer att leda till en helt oblodig revolution, får vi höra - jo, tjena! Som om det inte är specialisering, forskning, teknisk utveckling och organisation i större produktionsenheter som gett oss glasögon, vaccin, modern sjukvård, bilar, filmprojektorer, strålkastare till teaterscenen och mycket annat som gör livet mer än bara drägligt.
Om jag finge förändra världen så skulle det vara att vänstern lade bort det missriktade självpåtagna godhetsprivilegium där man kan påstå att ekonomi, individualism och lönearbete alltid är ondskefullt. Ett av de mest effektiva sätten att förbättra världen har visat sig vara att ge människor mer ekonomi och självständighet genom mikrolån, vilket vem som helst lätt kan stödja via organisationer som Kiva. Att vara anställd är inte heller så svartvitt dåligt, speciellt inte i vårt land. Många har intressanta jobb som inte skulle funnits om inte en elsjäl uppfunnit något och slitit för att utveckla det och själv gärna bli rik på köpet. Andra kan ha tråkiga jobb men ändå ha en lön och fritid till att förverkliga sina drömmar.
David Rangborg är en bra skådespelare, och är underhållande rakt igenom hela pjäsen. Men budskapet slarvas bort av alltför många korta scener utan tyngd, och tur är nog det.
Länk till Stadsteaterns sida om Teatermannen förändrar världen
"Nu börjar pjäsen på riktigt" säger David Rangborg ett par gånger, men det gör den inte. Från början till slut är det en meta-berättelse: om hur pjäsen kom till, om Borås Stadsteaters finansering, om hur den borde spelas med fler statister, kommentarer till vad som sker och så vidare. Det är gjort med precis rätt ton och riktigt underhållande - men efter halva pjäsen började det kännas som upprepning. Övriga publiken var dock inte så blasérade som undertecknad utan fortsatte att skratta högt, och det är dem förstås väl förunnat.
Tillbaka till den omtalade förändringen av världen. Vi blir uppmanade att tänka på senaste gången vi gjorde något som inte hade till syfte att vara nyttigt - en vällovlig dusch av mindfullness, även om de flesta nog skulle kunna svara att det var när vi gick till teatern för en trekvart sedan. Så kommer den litet förutsägbara uppmaningen att hålla fast vid det, släppa lönearbetandet och rutinerna. Det kommer att leda till en helt oblodig revolution, får vi höra - jo, tjena! Som om det inte är specialisering, forskning, teknisk utveckling och organisation i större produktionsenheter som gett oss glasögon, vaccin, modern sjukvård, bilar, filmprojektorer, strålkastare till teaterscenen och mycket annat som gör livet mer än bara drägligt.
Om jag finge förändra världen så skulle det vara att vänstern lade bort det missriktade självpåtagna godhetsprivilegium där man kan påstå att ekonomi, individualism och lönearbete alltid är ondskefullt. Ett av de mest effektiva sätten att förbättra världen har visat sig vara att ge människor mer ekonomi och självständighet genom mikrolån, vilket vem som helst lätt kan stödja via organisationer som Kiva. Att vara anställd är inte heller så svartvitt dåligt, speciellt inte i vårt land. Många har intressanta jobb som inte skulle funnits om inte en elsjäl uppfunnit något och slitit för att utveckla det och själv gärna bli rik på köpet. Andra kan ha tråkiga jobb men ändå ha en lön och fritid till att förverkliga sina drömmar.
David Rangborg är en bra skådespelare, och är underhållande rakt igenom hela pjäsen. Men budskapet slarvas bort av alltför många korta scener utan tyngd, och tur är nog det.
Länk till Stadsteaterns sida om Teatermannen förändrar världen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar