Bilden av pojken, ensam med en tiger i en liten livbåt på en vidsträckt ocean, är hur såväl boken som filmen Berättelsen om Pi/Life of Pi presenterar sig. Jag var ju inte så förtjust i boken, men tänkte att regissören Ang Lee nog skulle kunna göra en bra film av den, och just så var det. De många fantasifulla scenerna fulla av både skönhet och skräck gör sig bra på film, extra bra i 3D, dessutom.
Det börjar med scenerna från det zoo i indiska Pondicherry där Pi växer upp. Så harmoniskt det ser ut, med vackra och roliga djur som släntrar omkring i synbar harmoni. Men så enkelt är det inte! Den unge pojken Pi från en brutal läxa av sin far och den nyförvärvade tigern Richard Parker, att även det till synes sköna kan vara brutalt och förgöra en svagare. Och inte av någon riktad illvilja, utan för att det ligger i dess natur.
Samme Richard Parker är den som Pi delar livbåten med, och Ang Lee låter oss genom filmen inte glömma att tigern är farlig. Hur mycket Pi än arbetar för båda deras överlevnad genom att förse tigern med vatten och mat, kommer den aldrig att bli hans vän och alltid vara ett hungrigt bett från att döda sin välgörare.
På samma sätt är det med platsen de befinner sig på: den höga himlen och det vida vattnet är så intagande vackert i många scener. Men de bulliga molnen på himlen varslar om en storm som kan slå sönder flotten som Pi mödosamt byggt. Och under den blanka vattenytan finns hajar och kilometervis av vatten, berett att dra ned och förinta de båda liven som om de aldrig funnits.
Den djupa oceanen har redan svalt Pis familj, de övriga djuren från zoo och fartyget de alla reste med. Scenerna när skeppet sjunker och Pi kämpar för sitt liv är hemska att uppleva, så mycket mer för att 3D-tekniken gör dem ruskigt omskakande. Och räddningen till livbåten är som sagt bara ett litet kliv bort från döden. Båetn som skulle räcka till 30 personer hyser en hungrig tiger och några andra djur. Det är bara med mycket möda som Pi lyckas skapa medel för att överleva. Om det är något jag saknar från boken, så är det Pis arbetsamma vardag; det dagliga slitet för att skaffa vatten och mat till sig själv och Richard Parker. Fast de upprepningarna och de äckligare sidorna av det skulle förstås göra filmen jobbigare.
"Det här är en berättelse som kommer att få dig att tro på Gud", lovar Pi oss åskådare och mannen han berättar sin historia för. För Pi överlevde resan och är nu en vänlig, generös medelålders man med ett gott liv. Den intrikata gudstro han utvecklade som barn finns kvar, fördjupad. Det är ett anspråksfullt löfte, och det är lätt att antingen anta eller avslå det på alltför enkla grunder. Jag skulle kunna vara en av dem som avfärdar såväl anspråket som alla metafysiska tolkningar av handlingen, om jag bara hade läst boken. Men sedan dess har jag läst intelligenta och ingående diskussioner om handlingen på nätet, och fått några nya tankar. För dem som har läst boken till slut/sett hela filmen och inte blir ledsen för spoilers kan jag rekommendera den här länken.
Trots det har inte Berättelsen om Pi förändrat min personliga tro. Det budskap jag däremot uppskattar är att filmen INTE låter tigern och Pi bli bundsförvanter, utan påminner om att Pi ständigt är i livsfara. Det är ett uppfriskande motbud i dessa tider, när många utan andra intryck av djur än Disneyfilmer och youtubeklipp av lejon som kramar människor antropomorfiserar dem till kompisar snällare än människor. En annan anledning att se filmen är också alla otroligt vackra scener den innehåller - och detta utan att de tar överhanden över berättelsen. Detta gör filmen bra: Det farliga är en del av det sköna. Det sköna är en del av berättelsen.
Det börjar med scenerna från det zoo i indiska Pondicherry där Pi växer upp. Så harmoniskt det ser ut, med vackra och roliga djur som släntrar omkring i synbar harmoni. Men så enkelt är det inte! Den unge pojken Pi från en brutal läxa av sin far och den nyförvärvade tigern Richard Parker, att även det till synes sköna kan vara brutalt och förgöra en svagare. Och inte av någon riktad illvilja, utan för att det ligger i dess natur.
Samme Richard Parker är den som Pi delar livbåten med, och Ang Lee låter oss genom filmen inte glömma att tigern är farlig. Hur mycket Pi än arbetar för båda deras överlevnad genom att förse tigern med vatten och mat, kommer den aldrig att bli hans vän och alltid vara ett hungrigt bett från att döda sin välgörare.
På samma sätt är det med platsen de befinner sig på: den höga himlen och det vida vattnet är så intagande vackert i många scener. Men de bulliga molnen på himlen varslar om en storm som kan slå sönder flotten som Pi mödosamt byggt. Och under den blanka vattenytan finns hajar och kilometervis av vatten, berett att dra ned och förinta de båda liven som om de aldrig funnits.
Den djupa oceanen har redan svalt Pis familj, de övriga djuren från zoo och fartyget de alla reste med. Scenerna när skeppet sjunker och Pi kämpar för sitt liv är hemska att uppleva, så mycket mer för att 3D-tekniken gör dem ruskigt omskakande. Och räddningen till livbåten är som sagt bara ett litet kliv bort från döden. Båetn som skulle räcka till 30 personer hyser en hungrig tiger och några andra djur. Det är bara med mycket möda som Pi lyckas skapa medel för att överleva. Om det är något jag saknar från boken, så är det Pis arbetsamma vardag; det dagliga slitet för att skaffa vatten och mat till sig själv och Richard Parker. Fast de upprepningarna och de äckligare sidorna av det skulle förstås göra filmen jobbigare.
"Det här är en berättelse som kommer att få dig att tro på Gud", lovar Pi oss åskådare och mannen han berättar sin historia för. För Pi överlevde resan och är nu en vänlig, generös medelålders man med ett gott liv. Den intrikata gudstro han utvecklade som barn finns kvar, fördjupad. Det är ett anspråksfullt löfte, och det är lätt att antingen anta eller avslå det på alltför enkla grunder. Jag skulle kunna vara en av dem som avfärdar såväl anspråket som alla metafysiska tolkningar av handlingen, om jag bara hade läst boken. Men sedan dess har jag läst intelligenta och ingående diskussioner om handlingen på nätet, och fått några nya tankar. För dem som har läst boken till slut/sett hela filmen och inte blir ledsen för spoilers kan jag rekommendera den här länken.
Trots det har inte Berättelsen om Pi förändrat min personliga tro. Det budskap jag däremot uppskattar är att filmen INTE låter tigern och Pi bli bundsförvanter, utan påminner om att Pi ständigt är i livsfara. Det är ett uppfriskande motbud i dessa tider, när många utan andra intryck av djur än Disneyfilmer och youtubeklipp av lejon som kramar människor antropomorfiserar dem till kompisar snällare än människor. En annan anledning att se filmen är också alla otroligt vackra scener den innehåller - och detta utan att de tar överhanden över berättelsen. Detta gör filmen bra: Det farliga är en del av det sköna. Det sköna är en del av berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar