Hushpuppy lever med sin far och några andra familjer i lappade, fallfärdiga hus i the Bathtub. De lever nära naturen, tillsammans med många husdjur som blir mat ibland när de inte får tillräckligt med fisk och skaldjur ur floden. De vill inte ha någon kontakt med samhället, så när en storm hotar att dränka deras hemmabyggen vägrar de att låta sig evakueras.
När man är sex år som Hushpuppy försöker man förstå världen utifrån vad man själv känner till; livet med fåglarna och de andra djuren, skolfrökens berättelse om uroxarna på istiden, en pappa som visar kärlek genom att skälla på Hushpuppy tills hon gör rätt. Att se filmen är som att vara som Hushpuppy och försöka skapa en sammanhängande berättelse med magiska inslag av det hon upplever. Hushpuppy lyssnar på fåglarnas och grisens hjärtslag, och ibland får hon även höra sin pappas hjärta slå. Men pappan är sjuk och hans hjärta slår oregelbundet. Allt oftare blir han sjuk och verkar vara på väg att dö. Och kommuniteten där de bor är också på väg att utplånas; efter den skrämmande stormen är trakten översvämmad och förgiftad av saltvatten.
Filmen gör ett fantastiskt jobb med att inte visa något som svart eller vitt, utan som en verklighet att acceptera för ett barn som alltid levt i den. Gruppen av människor har stark sammanhållning och många glada stunder tillsammans, men är det sunt att stanna envisas med att stanna kvar när allt håller på att rasa? Pappan är ingen trygg famn att lita på, men hans hårda uppfostran är menad att lära Hushpuppy att klara sig själv (när han är död?).
Kanske är den skakiga handkameran i filmens början tänkt att skaka ned oss i nivå med det lilla barnet som springer genom skogen, men som så ofta är den mest irriterande. Som tur är stabiliseras fotot efter ett tag. Varje ruta i filmen förmedlar ändå med hjälp av musiken, miljön och färgerna en stark känsla av att vara där, bland träden och husen och dammen i närheten. Alla skådespelare är genuina och ypperliga, men helt fantastisk är förstås lilla Quvenzhané Wallis, som är med i nästan varje bild. Hon är så fin att man vill lyfta upp henne och hålla om henne, men så stark och bestämd som om hon inser hur viktigt det är att hon gör rätt, för sin pappas skull och för the Bathtub. Filmen är en berättelse om en värld som är halvt mytisk, halvt mycket konkret; ett mästerverk som jag fortfarande tänker på flera dagar efteråt.
Här är en intervju med flera av dem som skapade Beasts of the Southern Wild.
När man är sex år som Hushpuppy försöker man förstå världen utifrån vad man själv känner till; livet med fåglarna och de andra djuren, skolfrökens berättelse om uroxarna på istiden, en pappa som visar kärlek genom att skälla på Hushpuppy tills hon gör rätt. Att se filmen är som att vara som Hushpuppy och försöka skapa en sammanhängande berättelse med magiska inslag av det hon upplever. Hushpuppy lyssnar på fåglarnas och grisens hjärtslag, och ibland får hon även höra sin pappas hjärta slå. Men pappan är sjuk och hans hjärta slår oregelbundet. Allt oftare blir han sjuk och verkar vara på väg att dö. Och kommuniteten där de bor är också på väg att utplånas; efter den skrämmande stormen är trakten översvämmad och förgiftad av saltvatten.
Filmen gör ett fantastiskt jobb med att inte visa något som svart eller vitt, utan som en verklighet att acceptera för ett barn som alltid levt i den. Gruppen av människor har stark sammanhållning och många glada stunder tillsammans, men är det sunt att stanna envisas med att stanna kvar när allt håller på att rasa? Pappan är ingen trygg famn att lita på, men hans hårda uppfostran är menad att lära Hushpuppy att klara sig själv (när han är död?).
Kanske är den skakiga handkameran i filmens början tänkt att skaka ned oss i nivå med det lilla barnet som springer genom skogen, men som så ofta är den mest irriterande. Som tur är stabiliseras fotot efter ett tag. Varje ruta i filmen förmedlar ändå med hjälp av musiken, miljön och färgerna en stark känsla av att vara där, bland träden och husen och dammen i närheten. Alla skådespelare är genuina och ypperliga, men helt fantastisk är förstås lilla Quvenzhané Wallis, som är med i nästan varje bild. Hon är så fin att man vill lyfta upp henne och hålla om henne, men så stark och bestämd som om hon inser hur viktigt det är att hon gör rätt, för sin pappas skull och för the Bathtub. Filmen är en berättelse om en värld som är halvt mytisk, halvt mycket konkret; ett mästerverk som jag fortfarande tänker på flera dagar efteråt.
Här är en intervju med flera av dem som skapade Beasts of the Southern Wild.
3 kommentarer:
Visst ÄR den bra! Såg den igår! Nedräkningen har ju börjat nu... gäller att hinna med så många som möjligt..;)
Det här var dock inte vad jag hade förväntat mig, det var bättre. Jag håller med om den skakiga kameran i början dock. När jag läst om den här har jag däremot tänkt att det kanske skulle vara lite mer feel good än man ju får säga att det var.. "6-åriga Hushpuppy får lära sig leva.. och vad kärlek är". Hmm... en tagline värdig "the notebook"..
OJ, tur att jag missade den taglinen! Sådant får man ju helt fel känsla av.
Ja, nu har vi en massa bra filmer att beta av inför Oscarsgalan! Skönt att nomineringarna kungjordes tidigare i år, så att vi fick några veckor till till att förbereda oss.
Verkligen!! Jag började kolla runt dock redan när Golden Globe-nomineringarna var ute.;) Var så nyfiken. I år kanske jag har möjlighet att se galan dessutom! Håller tummarna.
Skicka en kommentar