Marijke van Warmerdam på Galleri Riis

När man vill fånga ett ögonblick, i ord eller bild, finns alltid risken att det inte lyckas. Den som skall ta emot upplevelsen kanske inte är mottaglig, kanske för att hen inte är i rätt stämning, kanske för att avsändare och mottagare är på olika våglängder.

Av Marijke van Warmerdam visar Galleri Riis två korta filmer projicerade på halvstora dukar i var sitt rum. Den ena filmen heter Light och visar en hand som drar över fördragna persienner. Från andra sidan skymtar ett starkt ljus, mer eller mindre beroende på var handen fäster på lamellerna. Till slut blir hela bilden för ett ögonblick ljus, och filmslingan är slut.

Jag såg slingan några gånger och kunde inte engagera mig i den. Dragandet över persiennerna var både slumpartat och tillgjort. Jag kunde varken ta det som en symbolisk handling eller som ett minne att leva mig in i.

ur Kersentijd

I nästa film, Kersentijd (Körsbärstid), fokuserar kameran på ett fat med mörka körsbär i närbild. En kvinna stoppar ett körsbär i munnen och hängdersedan två sammanhängande körsbär över sitt öra som ett örhänge. Här kunde det vara lättare att intressera sig; föreställa sig hur körsbären smakar, hur det är att sitta intill och välja att äta ett körsbär eller välja att vänta en minut, att leka med körsbären och samtidigt minnas hur man lekt på liknande sätt som barn. Men på något sätt inbjöd filmen inte åskådaren till det. Ögonblicket var så specifikt för just den kvinnan, som inte verkade vilja dela med sig. Resultatet blir att filmen varken är något allmängiltigt som alla kan ta till sig, eller inte så självupptagen att man reagerar över att bli utesluten.

Det är möjligt att det finns människor som är på precis samma våglängd som Marijke van Warmerdam och blir djupt berörda av hennes konst. Själv måste jag säga att de lämnar mig likgiltig.


Länk till Galleri Riis sida om utställningen