Ibland diskuteras det att tidningar och officiella källor inte borde nämna namnen på de personer som begått mord, massmord och seriemord. Utifall att det var deras önskan att bli kända för sitt brott, skall de i alla fall inte få den tillfredsställelsen att bli namngivna och ihågkomna. Men så länge nyfikna åskådare finns och vill frossa i detaljer om motiv och utförande, kommer det nog inte att hända. Tidningar och TV-producenter kommer att vilja exploatera händelserna för sin upplagas skull.
Stephen Sondheims musikal Assassins är inte ett plumpt försök att utnyttja mord och mordförsök på amerikanska presidenter för att lätt casha in. Nio verkliga och presumtiva presidentmördare står på scenen, men handlingen reduceras varken till ett frossande i blodiga detaljer, en oförklarlig ondska eller ett ursäktande och utnämnande till frihetshjältar.
Jo, personerna får förklara sitt liv och sina handlingar, en del mer utförligt än andra. Några får väldigt korta ögonblick i strålkastarljuset, och motiv som är så orimliga att de är skrattretande, som Giuseppe Zangara som sökt alla möjliga kurer för sin onda mage och till slut provar att mörda presidenten. Andra roller har större utrymme på scenen, där personerna får mötas och diskutera sina problem oberoende av avstånd i tid och rum.
Skall man väcka sympati för människor som försökt eller lyckats döda en annan människa? Hur svårt livet än var för Leon Czolgosz och hans samtida, kan inte lösningen på problemet vara att mörda presidenten. Det är ytterst, ytterst sällan som ett presidentmord är rättfärdigat. Inte ens att resa tillbaka i tiden och döda en diktator torde kunna göra någon nytta. ("everybody kills Hitler on their first trip")
Men som åskådare engagerar man sig ändå i de personer som syns och hörs mest på scenen. Charles J. Guiteau har hunnit råda flera andra lönnmördare, när det till slut är han som faller för sitt eget storhetsvansinne, tappar koncepterna och skjuter presidenten. Till hälften kvar i sina storslagna fantasier, till hälften skräckslagen inför den väntande snaran, har hans glättiga sista sång den sorgliga tyngd som inte märkts innan i föreställningen.
För det är melodiösa sånger som Sondheim skrivit, några av dem lika bärande som möjliga hitlåtar, och de sjungs starkt och säkert av den begåvade ensemblen. Skall man nynna med i en sång om att krama av avtryckaren? Men det är det närmaste ett förskönande av våld vi kommer bland alla sånger.
Allvaret tätnar igen för en sista, viktig scen, när den muntre berättaren kläs av sin vita cowboyhatt och gitarr och sitter framför oss, hopsjunken och på randen till självmord, Lee Harvey Oswald. Vad finns för honom att göra i sitt liv? De andra karaktärerna lockar och hotar för att leda honom in i sitt gäng. Presidentens kortege närmar sig. Ett vapen finns överraskande till hands.
Varenda en av huvudrollerna är utmärkta sångare och skådespelare. De är säkra och starka, som musikalformen kräver, men har utrymme att visa skiftande känslostämningar. Det är en utmärkt idé att sätta upp och spela de här fantastiska melodierna, och Assassins är en mycket sevärd föreställning. Passa på att se den när den nu spelas i Stockholm! Missa den inte!
Länk till Södra Teaterns sida om Assassins
Stephen Sondheims musikal Assassins är inte ett plumpt försök att utnyttja mord och mordförsök på amerikanska presidenter för att lätt casha in. Nio verkliga och presumtiva presidentmördare står på scenen, men handlingen reduceras varken till ett frossande i blodiga detaljer, en oförklarlig ondska eller ett ursäktande och utnämnande till frihetshjältar.
Jo, personerna får förklara sitt liv och sina handlingar, en del mer utförligt än andra. Några får väldigt korta ögonblick i strålkastarljuset, och motiv som är så orimliga att de är skrattretande, som Giuseppe Zangara som sökt alla möjliga kurer för sin onda mage och till slut provar att mörda presidenten. Andra roller har större utrymme på scenen, där personerna får mötas och diskutera sina problem oberoende av avstånd i tid och rum.
Skall man väcka sympati för människor som försökt eller lyckats döda en annan människa? Hur svårt livet än var för Leon Czolgosz och hans samtida, kan inte lösningen på problemet vara att mörda presidenten. Det är ytterst, ytterst sällan som ett presidentmord är rättfärdigat. Inte ens att resa tillbaka i tiden och döda en diktator torde kunna göra någon nytta. ("everybody kills Hitler on their first trip")
Men som åskådare engagerar man sig ändå i de personer som syns och hörs mest på scenen. Charles J. Guiteau har hunnit råda flera andra lönnmördare, när det till slut är han som faller för sitt eget storhetsvansinne, tappar koncepterna och skjuter presidenten. Till hälften kvar i sina storslagna fantasier, till hälften skräckslagen inför den väntande snaran, har hans glättiga sista sång den sorgliga tyngd som inte märkts innan i föreställningen.
För det är melodiösa sånger som Sondheim skrivit, några av dem lika bärande som möjliga hitlåtar, och de sjungs starkt och säkert av den begåvade ensemblen. Skall man nynna med i en sång om att krama av avtryckaren? Men det är det närmaste ett förskönande av våld vi kommer bland alla sånger.
Allvaret tätnar igen för en sista, viktig scen, när den muntre berättaren kläs av sin vita cowboyhatt och gitarr och sitter framför oss, hopsjunken och på randen till självmord, Lee Harvey Oswald. Vad finns för honom att göra i sitt liv? De andra karaktärerna lockar och hotar för att leda honom in i sitt gäng. Presidentens kortege närmar sig. Ett vapen finns överraskande till hands.
Varenda en av huvudrollerna är utmärkta sångare och skådespelare. De är säkra och starka, som musikalformen kräver, men har utrymme att visa skiftande känslostämningar. Det är en utmärkt idé att sätta upp och spela de här fantastiska melodierna, och Assassins är en mycket sevärd föreställning. Passa på att se den när den nu spelas i Stockholm! Missa den inte!
Länk till Södra Teaterns sida om Assassins
2 kommentarer:
Det var en välskriven recension.
Tack så mycket!
Skicka en kommentar