 |
| Apoteos |
Ofta är det otydligt om färgspillet och slitaget finns på byggnaden eller tavlan som avbildar den, men de är i vilket fall som helst noggrant målade. Det är förortsmiljöer som Tommy Hilding visar i utställningen
Longing Not Belonging på Galleri Magnus Karlsson, och vi som har växt upp i liknande områden vet att det alltid fanns väggar med avskavd färg och skräp, som om det skulle vara där, som om det alltid funnits där precis som de fyrkantiga husen och ändamålsenliga gångvägarna.
Jag tycker om målningar av hus och stadsmiljöer lika väl som tavlor av sköna landskap. Jag tycker om att se närmare på platser där människor lever och befinner sig i timmar varje dag, och jag tycker om att de bevaras på bild även om de inte är vackra. Det speciella med Tommy Hildings bilder är att de också framställer de här miljöerna som om de vore en egen värld. Gårdarna och gångvägarna är folktomma, de raka husväggarna och fönsterraderna är spikraka, bakom rutorna skymtar inget liv. Skuggorna faller overkligt och himlarna har underliga färger. Några fasader är dessutom täckta med flera våningar höga vepor med bilder av halvtorra naturområden eller porträtt av män i slips.
 |
| Ekbacken |
Vad skall det betyda? Från min egen barndom i liknande (låga) höghus minns jag hur ödsligt det kunde vara när gården var tom och vädret blev ogästvänligt. Den känslan är mångdubblad i Hildings bilder. Jag kommer att tänka på Andrzej Tichýs
Sex liter luft, trots att jag inte tyckte om den boken. Men jag tycker om de här bilderna, trots obehaget de väcker. Tommy Hilding har målat liknande motiv i flera år, och jag tycker att han gör det väl. Någon gång inom några år kanske han kommer att visa mer av vad som ligger bakom, men tills dess tycker jag om att få fundera och oroas av tavlorna.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Longing Not Belonging
 |
| Longing Not Belonging |
2 kommentarer:
Jag såg utställningen idag. Det är något ödsligt över de här höghusmiljöerna. Inte lika ödsligt som Lars Lerins, men lika tomt på folk. Veporna är också lite mystiska. Jag anar något samhällskritiskt i bilderna. Eller är det bara en beskrivning av sakernas tillstånd?
Vad står de för, veporna? Eftersom jag är kvar i min barndoms-tolkning av miljöerna blir de för mig symboler för sådant som är jätteviktigt i samhället (träd, män i kostym) men som finns någon annanstans, inte i bland våra höghus. Eller ser jag bilderna på fel sätt? Är de minnen som kommer från (de osynliga) människorna i husen? I vilket fall som helst gillar jag (med rysningar längs ryggraden) hur slutgiltiga och ofrånkomliga miljöerna är. Som att världen inte är större än så här.
Skicka en kommentar